Helsingborgs-Posten – 21 juli 1866, sida 3

Ni får inte blottställa mig. mumlade han i ynkelig ton: ni får för all del icke göra mig till ett åtlöje för hela staden. För Guds skull, för min stackars flickas skull, visa er som en hygglig, godmodig ung man. En liten stund derefter befann han sig tillräckligt väl för att gå ner i mitt mottagningsrum; han var mycket ångerfull och ödmjuk. Han afgaf nu en fullständig bekännelse; det var han, som varit spöket i Hvita Hjorten; han hade krupit öfver sin trädgårdsmur och funnit väg till det stora rummet i andra våninningen med tillhjelp af den gamle pumpen och murgrönan. Der plägade han gå upp och ned på golfvet med tunga steg liksom sjelfmördaren Yugby i fordna dagar: emellanåt hade han haft en hundlänk med sig och rasslat med den för att öka effekten; det var ochså han som hade ringt på klockan från stallgården. Hvad hade förmått honom till aljt detta? Det var en gammal historia. Får många år tillbaka hade det varit af största vigt för honom att hindra någon annan läkare från att bosätta sig i Nodding ton: det enda lediza hus i staden var IIvita lIljorten, och han beslöt göra det obeboeligt med tillbjelp af spökeri. Hans plan hade lyckats; han hade hållit alla rivaler borta och i många år varit eaväldig läkare i Noddington, tills jag kom, lade mig i bakhåll och fick honom att -uppgifva andan. (Ferts.)