Helsingborgs-Posten – 21 juli 1866, sida 3

2 —A . AA mitt mottagningsrum, der han antog, att jag satt. Var jag rädd? Det är icke värdt att allt för noga undersöka den saken. Åtminstone tvekade jag några minuter i fråga om hvad jag borde göra. En sak stod klar för mig: det var icke någöt spöke utan en lifslefvande menniska jag hade att göra med. Omsider tog jag mitt beslut; då han gick nedåt rummet med ryggen vänd mot mig töljde jag honom i hälarne med tysta fjät, så atti han, då han vid motsatta väggen vände sig om, stod ansigte mot ansigte med mig i det mörka rummet. Han stannade, studsade, gaf till ett anskri, slog händerna för pannan och och föll baklänges på golfvet. Jag gick bort till honom och fann, att han var utan medvetande. Jag sprang ned för trapporna och vände hasligt tillbaka med ett ljus och en karasin vatten: eldskoffan kastade jag bort, den behöfdes icke mera. Ett ögonblick derefter var jag sysselsatt med att lossa en styf, hvit halsduk och dänka kallt vatten i ansigtet på — doktor Blossop! Han började komma till sig sjelf. Spöket! Spöket!mumlade han rysande, med svag stämma. Det var klart, att det falska spöket tagit mig för det verkliga och att detta missförstånd starkt skakat hans nerssystem. Similia similibus curontur, sade jag. En fördömd homöopathmumlade han. Till och med i ett sådant tillstånd var han under starkt inflytande af sina ståndsfördomar. På intet vis, svarade jag kutan en lika aktningsvärd allopath som ni sjelf, eller rättare något aklningsvärdare. Detta var ett hyggligt beteende, doktor Biossop!