Helsingborgs-Posten – 21 juli 1866, sida 3

rikarne äfven här voro dolda, kunde elden från rndnälsgevären ingenting synnerligt ulrätto, och ett helt batteri, som var anbragt i andra ändan af skogen, sköt mellan träden och gjorde fruktansvärda luckor i de preussiska lederna. Men angriparne fortsatte striden, fingo slutligen hindren undanröjda och stormade in i skogsbrynet. Striden fortsattes från tråd till trad, och österrikarne gjorde mången stormlöpning för att ätervinna sin förlorade ställning: men i denna träffning man emot man föllo deras ungdomliga trupper som keglor för S:de divisionens bepröfvade män. bå emellertid försvararne drogo sig något tillbaka och deras artilleri spelade mellan träden, ledo preussarne förfärligt och omkring halfvägs uppe i skogen blef fäktning en stående. Vid denna tid gjorde österrikarnes artilleri utmärkta tjenster, och omkring kl. 1 kunde hela preussarnes slaglinie icke vinna mera terräng, utan var i stället nödsakadt att kämpa hårdt för alt bibehålla den ställning den vunnit. En gång tycklus det till och med, som skulle den förloras, tv den Österrikiska elden hade demonterat åtskilliga kanoner, på den skogbevexta torrängen kunde tändnålsgevären ingenting uträlla, och infanteristriden stod ungefär lika. Då sände prins Fredrik Karl 5:te och 6:te divisionerna fram. Manskapet kastade bort sina chakoter och tornistrar och ryckte fram mot floden. Konungen var nu nära vid Bistritz, och trupperna helsade honom med dånande hurrarop, då de marscherade i striden. De ginco öfver bron vid Sadova, sörsvunno i skosen, och snart förkunnade den tilltagande gevärselden, att striden börjat; men de osterrikiska artilleristerna sände den ena salfvan efter den andra emot dem, och preussarne flyttade icke sin linie mer än några hundrade alnar fram, ty de besvårade hvarandra och kunde icke nå fienden. Icke nog med ati granatstumparne flögo midt ibland dem, spridande död och förfåran bland deras leder, men äfven väldiga, taggiga trästumpar, som lösrychts af ariillerielden, flögo omkring åt alla sidor, tillfogande ännu svårare sår än granatstumparne. Älven general Herwardt syntes hafva blifvit uppehållen på högra flygeln. Röken från hans gevärsoch artillerield, som hittills alltjemt varit i framryckande, stod en stund stilla. Franseckys trupper, som voro så illa medtagna, kunde icke sändas fram för att angripa Sadowaskogen, ty de skulle hafva utsatt sig för att blifva beskjutna i ryggen af artilleriet på högra sidan af den österrikiska linien, som var formerad framför Lissa. Hela artilleriet var engageradt med undantag af åtta batterier, och dessa måste hållas i reserv för den händelse att ett omslag skulle inträffa; ty en stund syntes det nästan, som om elden i Sadowaskogen och från det preussiska artilleriet på sluttningen drog sig tillbaka mot Bistritz. Första armeen var otvifvelaktigt hämmad i silt framryckande, om icke rent af på väg att blifva slagen tillbaka. De preussiska anförarne började då kasta ängsliga blickar till venster för alt se, om icke kronprinsen kom. Man såg några österrikiska kanoner i närheten af Lissa skjuta mot preussarnes venstra flygel, och man hoppades, att de möjligen voro rigtade mot andra armeens sortraf; men ännu kl. 3 syntes icke något tecken till, att de preussiska kolonnerna ryckte fram mot Lissa. Generalerna voro oroliga och började draga infanteriet ur slaget; äfven kavalleriet formerades så, att det kunde begagnas antingen till att förfölja österrikarne eller betäcka den preussiska: härens reträtt, och general Rhetz red sjelf åstad för att se efter den andra armeen. Men han kom snart tilibaka med underråttelse, att kronprinsen stod i begrepp att angripa Lissa och att kanonerna på österrikarnes högra flygel hade skjutit på hans trupper. bå återfick den första armeen sitt mod. Sadowaskogen togs och batteAL OA -— An — S—