Helsingborgs-Posten – 21 juli 1866, sida 3

bestämd föreställning hvarför, men jag tyckte mig böra på ett eller annat sätt vara beväpnad. Klockan hade nyss slagit 11. Tiden hade gitt mycket långsamt för mig. Det var ett ledsamt göra att stå i det torra, mörka, kalla rummet och vänta på en gengångare. Jag kände mig frestad att återvända till rummet nedunder och uppfriska mina lifsunder med en dosis af röda lejonets kognak. Jag började önska, alt jag icke åtagit mig att kurera ÅHvita Hjortens gastar. Strängt taget hade en läkare ingen rätt att betrakta spöken som patienter, det kunde icke sägas vara min pligt att kurera Noddington för spökeri. Jag hade till sist just kommit på det rena med mig sjelf om det beklagliga i alt jag någonsin hört Noddington nämnis och beslutat nedsätta mig der, då jag tydligt hörde någon gå öfver stallgården och derefter ett rassel ibland murgrönans grenar derute; en skugga färmörkade fönstret, derpå strömmade en kall vindpust emot mig, då fönstret långsamt och utan buller öppnades; ett ben syntes, så ännu ett och slutligen en hel kropp. En man stod i rummet. Han var tätt inpå mig; jag kunde rört vid honom med min hand och åtminstone helt säkert träffat honom med eldskoffan. Jag kunde höra hans andedrägt. Han stod ett ögonblick stilla liksom för att hvila sig efter ansträngningen då han kröp genom fönstret; derefter började han gå upp och ned i det öde rummet med fasta, tunga, högtidliga steg; jag liksom tyckte att han i synnerhet trampade tugnt, då han kom till den del af golfvet, som låg öfver