Helsingborgs-Posten – 22 mars 1866, sida 3

Djupt bedröfsade sågo prosten och prosltinnan brudparets afkärd. Stackars Anna, suckade de. nog är hon en rik mans fru, men Gul hjelpe den unga qvinnan, hennes lott är visst icke afundsvärd, ehuru måga kunna tycka det. Huseh då, tocken brudfård, aldrig har jag sett maken tili väder, det bådar bestämdt intet godt för de nygifta. Gud ske lof alt jag och kroaturen ä lyckligt hemma. Så talade kusken i det han öppnade stalldörren och ledde in de af regn och ansträngning våta och löddriga hästarne. Så mina pojkar, fullföljde han och klappade dem, nu kunnen j vara lugna, godt om alla voro så väl undan som j, men gunås, det är nog många stackare ute än. Och likasom för att bekräfta hans ord framljungade i detsamma en blixt och upplyste en mörk gestalt, som, lutad mot stammen af en gammal ek, med ofränvända blickar betraktade den midt för honom liggande byggningen, i hvilken brudparet nyss hade inträdt. -Käre vän, hvem ni än är, så kom hit, ropade kusken så snart åskbullret bortdött, men intet svar hördes i den nu åter kolsvarta natten. Kom då hit, uppmanade han ånyo, det är farligt att stå under träd, när åskan går. Ånnu lika tyst. Då kom åter en blixt och genombröt mörkret och ännu stod mannen under trädet lika orörlig. Hu då! Herre min Gud hjelpe mig, som tilltalade den der, för dä å bestämdt ingen riktig menniska, dä begriper jag