Helsingborgs-Posten – 6 februari 1866, sida 2

rättens form alitet, utan strypte kortligen hvar och en, som anträffades på engelisk mark, inhöljd i en plaid eller tartan, — en grymhet och ett barbari, som förvärsvade dess upphossman, hertigen af Cumberland, det icke särdeles ärofulla namnet -pödeln!Undgick nu också en del flyktingar detta förskräckliga öde, så var deras lott icke mycket asundsvärdare för det. Visade sig icke innevånarne i det land, de måste fly igenom, öfvermaltan siendtligt sinnade emot dem! Nekade man dem icke hvarje herberge, hvarje stycke bröd, hvarje dryck vatten! Måste de icke till och med vara glade, om man icke bortjagade dem med knölpäåkar eller hetsade hundarne på dem, såsom erkända tjufvar och röfvare! Så muste de midt i vintern dag och nalt kampera i det fria, och hunde kanske icke en gång ata sig måtte, sålange de icke hade Englands gräns hakom sig, så alt icke få forstörses af hunger och elände! Men om det också lyckades några att uppnå Skotiska gränsen, så voro de likväl icke derföre säkra. Visserligen kunde de räkna på deras landsmäns medlidande och till och med verksamma deltagande, men hertigen af Cumberland anryckte i hastiga dagsmarscher, och man visste om honom, att han hade beslutit statuera ett exempel på rebellerna, och visser.igen icke blott på klanhöfdingarne, utan äfven på klanerna sjelfva, ehuruväl dessa till största delen voro så beroende af sina lairder, all de icke vågade göra något annat än hvad desse befallde. Man visste om honom, att han ville för alltid betaga Skottland lusten att insurgera och återställa lugnet der, ett lugn, som skulle äga likhet med grafvens. Sålunda kunde hvar och en, som deltagit i resningen, med bestämdhet förutsäga, hvilket öde skulle drabba honom, ifall han blefve fången, och de förnämare tänkte derför på ingenting annat, än all uppfinna medel och vägar, huru de skulle kunna öfver kanalen un:komma till Frankrike, under det de ringare och iatligare, i den förhoppning att i Höglandsbergens otillgängliga pass finna en ouppsöklig, om också hård och besvärlig tillflykt, i största skyndsamhet flydde mot norden. Då den första underrättelsen om slaget vid Culloden kom