Helsingborgs-Posten – 19 december 1865, sida 3

— — —— rade varelser? Vnr det väl möjligt alt tro annat än ait folk, som sommar och vinter gingo med nakna ben, af naturen blifvit anvisade att stjäla? Dertill förstodo blott högst få högländarnes språk, det Gaeliska, utar ryggade tillbaka för det hårda och vilda uttalet af detsamma, och slutligen var, för att råga måttet, ibland qvinnorna det talet gängse, alt plaidsmännen voro en sorts kannibaler, som stulo små barn, och vid deras galna gästabud förtärde dem till desert. Sälunda torde det icke förundra oss, att vid Karl Edwards och bans bergsskoltars fruktade annalkande till Edinburg, förskräckelsen der med hvarje timma förstorades och slutligen gick så långt, att männerna belöto göra hvad som stod i deras förmåga, för stadens försvar. Ljufst är att dö för fosterlandet, var nu de besuttne klassernas lösen, d. ä. de handel och handtverks idkandes; men naturligtvis förstodo de med sadernesland ingenting annat än deras gods och egendom, som de surt förvärfvar sig — i nödfall också deras hustrur och barn — men ingalunda den bestående statssormen, den bestående regeringen, ty hvarje regent var för dem rättmälig, som lemnade deras previlegier och förmögenhet i fred. Under sådana omständigheter fann general Guest öfverallt gehör, då det gick ut på att indela borgrarne, sedan han uppfordrat dem att till stadens skydd gripa till vapen, i kompanier, och snart genljöd Edinburg af larmet af de frivillige, hvilka gingo omkring, stolte öfver deras rättighet att bära vapen och öfverträffade hvarandra i skrytet öfver deras kommande hjeltedater. Men dermed nöjde sig icke general Guest och det honom understödjande, utomordentliga stalsrådet, hvilket förklarat sig permanent på det kungliga slottet, ty dessa erfarne herrar visste väl, att det nyss till lifs kailade borgargardet, om det komme till allvar vore af ringa värde. Derföre sökte de stärka sin makt på annat sätt, nemligen genom försvagande af det motsatta partiet. Man började för detta ändamål att ställa alla dem, som voro misstänkte för att vara jacobiter, under särskild uppsigt, och på alla möjliga sätt icke blott bevaka dem, utan också göra dem oskadlige. Uvar och