Helsingborgs-Posten – 3 oktober 1865, sida 3

heter, att det snart fan wara på tiden att göra renk hus bland de många sureränerna. Först då fan Tyskland lika wäl fom Italien intaga den ställning bland jordens mägtige nationer, på hwilken det med rätta fon ha anfpråt. Opinion nacional har nyligen å propos Plougs motion i vanffa rifsrvådets landsting om afskaffanbet of atet titlar och rang bragt fram i ljuset en kostlig historia om konungen af Wirtemberg. Kos nungen af Preussen är ide den ente, yttrar det fransta bladet, Oland Tysklands furstar, fom bes bandlar fina oadliga undersåter på ett föraktligt sätt. Hans follega i Wirtemberg har nyss öjmwere träffat honom. De oadliga abonnenter i ren fung2 lina theatern i Stattgart, fom hade platfer på högra sidan midt emot den kungliga logen, hafwa alla fått lefallning att fiytta öfwer på wenstra fi dan, tå Hans Majestät enrast kunde hafwa adliga personer mivt emot sig. Nedan mid konungens thronlesiigning ntsärrares en tylit lbefallning; men tet ostick hare injmugit fig, font framkallade en lögst lemisk harm, att rika borzarefolk lömskt smögo fig öfver på ren privilegierare sidan och med sin plebejiska närwaro jårate den kungliga blicken. Pan är mi allmänt ense om, att Österrike ämnar först förelägga försattningsfrågan inför de ungerska, sroatiska och fietenbirgiftr landtdagarne; tet resultat, fom då fås, skall sedan bilda grundleget för de öfriga lanstdagarned öfwerläggningar. Ung:arne wänta sig för egen räkning stora fördes lar och juhla i glär jen öfwer att ändtligen stå mid målet för fina mångåriga sträfwanden. Lika stort sem judlet är blond tem, lita bittert är missnöjet bland de tyska kronländernas lefolkningar, som plötoligt fett sitt ireal, en tonstitutionel helstat, i hwilken de spela hufwudrolen, förswinna. Att tvystarne bedöma situationen rätt, då re befara, att konstitutionalismen spvelat ut fin rol i Österrike, inses genast, om man betrattar icke blott Ungerns utan äfven Böhmens hållnin3. De czechiska organerna äro tika onttömliga i lojord öfwer det fejserliga manifestet som de ungerska. Endast tre önskningar, mena de, återstå änn att uppfylla för att göra Böhmarne fullt lyckliga och beredda til bwarje offer: förändring af malortningen för den vöhmista landtragen till förmån för czecherna, återställandet af den czecheska kronan (d. w. s. Mährens och Schlesiens införlifwande med Bihmen och skapandet af, en s. k. generallandtdag i Prag) och slutligen Esterrikes utträdande ur det tyffa förbundet. Den fedonare frågan diskuteras med synnerlig ifwer, och man inskärper hos de öjterrififfa statsmännen, att ren czechiska frågan är alldeles analog med ten mäherskå och naturligtwis endast fan lösas på samma sätt som denna. Knappt hare Gasteinerfördraget och wejftmagters nas betraktelser öfwer tetsamma upphört att lägga beslag på den allmänna uppmärksamheten i den politiserande werlten, förr än Preussens — nyutz nämmde guvernör i Slesvig, geueral v. Manteuffel, åter uppfristare intresset för Slesvig-Holftein. I ett tal till Slesvigs sörsamlade embetsmän utmedlade generalen i ett saftigt språk de grundsatser, efter hwilka han ämnate styra hertigrömet. Att hr v. Manteuffel lofware embetsmännen att fe upp med deras förwaltning, att han hotade dem med sin skarpblick och fin energi, deri ligger nu i oh för sin ingenting anmärtningswärdt, men få mycket mer har man säst sig wid hans utflykt på politis kens fält. Efter att hafwa omnämnt Slesvigarues resa till Köpenhamn, yttrar han: Den fom hyser tanten på att afträta någon del af Slesvig, han försyndar sig mot Sledsig-Holftein oh benår på wisst sätt landssörräreri mot detta. Med si : blod hafwa min konungs soldater eröfrat Däppel och Als, med sina armar hålla de nu på att der uppföra fästningswerk, från hwilka de skola beherrsta landet ända till Kongeän, och hwarje sju fots lång jordyta betäcker jag, innan ten afträdes, med min fropp.7 Till slutet yttrade han: NRÅgon werllig motsats mellan Slesvigs danska och tyska innewånare existerar ite, ty re sinna fin förening i det gemensamma fäderneslandet Slesvig-Holftein. J tenna tanke ligger förfoningen. Man Har till och med i Tyffland funnit tenna uppmaning till EE AS AAAF Hff. A