Helsingborgs-Posten – 3 oktober 1865, sida 3

———— för ens annans råkning. Hwarför ställes icke bars ronen under förmynderskap? Då han lemnade dåre hufet, hade Dan ju ide fått sitt förstånd igen. Och sonen ..... Ur myndig och ende arfwingen. YSwad är der att ärfwa utan slöseri och Hög färd? Hade ändå dottren tagit den gamle grefwen! Han hade penningar, mar en aktningswärd man, och hela familjen Hade warit rväddad! Men få betänk sextio år, en utlefwad gammal herre, — man fan ide göra den arma warelsen någon föreb åelse derför. Wid sjutton år uppoffrar man sig icke gerna. Nu är hon olycklia, emedan Hon uppoffrat fin fader. Straxt efter förlofningens brytande måste man föra honom på därbuiet. MNej, denna olyckliga sjukdom år destowärre är tlin inom familjen. Baronen är ide den förste i fin slägt, fom har den, 04 har hanzförlorat förståndet, så ligger grunden dertill ide i dottrens beteende utan djupare. Jag hörde ide mera. Mina tankar waro på anse nat håll. Pauline, hwilten fom ett lysande irrsken for omkring öfwerallt, än skrattade med fina mäns innor, än slog fig ner en liten stund bland fruarne, än skämtade med de äldre herrarne, fjäsad oh bortskämd af alla, öfwerhopad af uppmärksamhet och slutligen åtföljd af den unge Hr. Römlingers blics far och steg — Panline, säger jag, räknade nature ligtwis på att se mig indragen i sin krets. Jag gjorde dock ingen min härtill; i min inbilskhet bade jag beslutat att låta mig sökas. Oh werkligen spanade bon ide upp mig. Mitt hjerta klappade då hon närmade fig. (Fortj.)