Helsingborgs-Posten – 19 september 1865, sida 3

maren Burkharts hus är midt emot, ingången är bortom hörnet midt emot planteringen. Jag tackade och gick. Gerna hade jag sett mig om än en gång, men jag wågade icke. Det är bra, tänkte jag, ett fådant grannftap bådar godt! Hade månne kretsdomaren menat dessa ögon? — Oh få gjorde jag mitt inträde i huset. En rymlig fmas le med ftengolf emottog mig. Det war tyjt fom i grafwen, ingen klocka, genom hwilken jag kunde lå ta höra af mig och dörrarne woro ftäugda. Jag steg då upp för trappan i öfra wåningen, knackade på, Öppnade dörren och trädde in i ett ftort rum, harklade — men för tomma wäggar; iag hostade eftertryckligt, men intet lefwande wäsen lystrade. Hade då alla från winden till källarwäningen fpruns git fin wäg? Kunde wål min slägting i egen person hålla till bland skördefollet? Ejter någon ofwmerläggs ning beslöt jag att kasta ifrån mig min befwärliga ränsel på bordet i förftugan och spatsera omtring i promenaden utanför, tills det tunde lydas mig att få syn på ett lefwande wäsende i byggnaden. Men att än en gång wrida om hörnet och lyssna under trädgårdsmuren, wore dock i och för fig ins genting orätt! Hwad skulle jag också göra? De bår da små blondinerna woro ju mina enda bekantskaper i staden. Nätt gisjadt, der futo de ännu qwar i stuggan af de höga lindarne. Nu säg fig den ena omkring med ett gapskratt, medan den andra leende lutade sig ner öfwer sitt arbete. Denna lustighet war dock odräglig. Jag grep mig an, gick direkt på dem od) helsade än en gång. Men innan jag fun de få fram ett ord, tillropade mig min glada ins terlocutrice från förra gången: Ri är raftt tillbafa — Jag har ide kunnat finna den wrå i huset swarade jag, der herr kretsdomaren med hustru, barn och tjenjtfolk krupit undan min äsyn. Ålickorua strattade. Hwarför kommer ni också