lullode, Å —111171 AT 1U9 I JUL TELIA EE derkaftar Hela de allierades beteende mot Danz mark från början till flut en skarp kritik. Nordd. Allg. Zeit. deremot, hr v. Bismarcks språkrör, wille ide meta af något cirkulär, alla merdelanden om ett sådant förklarades erfunden, inclufide på ståendet att Frankrike och England inskränkt sig till att yttra fin belåtenhet med fördragets prowisoriska karakter och förbehållit fig att bestämma fin hållning tills ett definitivum förelåg — de Di da magterna hade helt enkelt konstaterat mottagans det af underrättelsen om fördraget och icke för egen del tillåtit sig någonsomhelst reflexion. Nu bar det fig emellertid ide bättre än att cirkuläret werte ligen war äkta, oaktadt den något besynnerliga formen, som wäsendtligen afwet från den lugna ointresferade ton, i hwilten diplomaterna pläga uttala sig, då de hafwa något att säga hwarandra. Det gör nu fom bäst fin rund genom Ten europetz ffa pressen, och då det werkligen är upplysande meddela wi det här i öfwersättning: Tidningarz ne hafwa medtelat of texten till öjwerenstommeljen i Gastein. Jag har ide för affigt att i vetalj pröfwa de närmare bestämmelserna, men det är ide utan intresse att utforska re bewetelsegrunder, fom ledt de båda tyska stormagterna wid deras for handlingar. Hafwa de welat högtidligen bekräfta rättmätigheten af de gamla fördragen? Helt sälert icke. Wienerfördragen hade faftställt exiftendmwilkoven för ren danska monarkien. Men dessa wilkor äro omstörtate. Londonerfördraget war ett nytt bewis på te omsorger Europa slösade på den danz ffa monarkiens integritet: den har af de tyska mag terna, fom båda undertecknat densamma, blifwit sönderrifwen. Hafwa Preussen och Österrile före nat fig i ändamål att förskaffa giltighet Åt en ers känd arfföljd? J stället för att återställa den bes rättigade pretendenten i besittningen af det omtwistate arfwet, dela te tet sinsemellan. Togo be Tysklands intressen med i rätningen? .... All deles icke; te öfriga förbundsmagterna erhöllo först genom tidningarne kännedom om hwad fom för: siggått i Gastein. Tystland wille en odelad stat Slesvig-Holftein, stiljd från Danmark och regerad af en sjelsständig furste, hwars anspråk det warmt tog i förswar. Denne follets kandidat har nu blifwit undanskjuten, och hertigrömena öfwergå, bes lade i stället för att utgöra ett odeladt område, till twå serskilta suveräner. Hafmwa de tyffa ftormagterna haft hertigrömenas egna intressen för ögonen? Wisst icke, den odelade enheten af deras område war ju, påstod man, lifswilkoret för deras lycksalighet. Har vå ide delningen åtminstone vet ändamålet att ställa tillfreds tvenne rivaliserande nationaliteter, att sätta en gräns för deras inre twister genom att tillförsäkra hwardera af dem en oafhängig existens? Nej, ty telningslinien, fom icke i ringaste mon afser de nationella olikheterna, bibehåller sammanblandningen af tyskar och danskar. Har man då brytt sig om besolkningarnes önftningar? ... Befollningarne hafwa ide på något sätt blifwit tillsporda om deras önskningar, och ret är ide ens tal om att sammankalla te flesvigz holsteinska ständerna. På hwilten grundwal hwilar alltså den preusfifft-öfterrikiffa öswerenskommelsen? Wi beklaga att för densamma icke kunna skönja någon annan grundwal än waldet, intet annat rätt: färdigande än de båda medbcsittarnes godtyce. Detta är ett förfarande, från hwilket wåra dagars Europa hunnit wänja sig, och endast i historiens sorgligaste perioder finuer man motstycken till ret samma. Wåld och eröfring mar fordom folkens rättskänsla och rättsmedwetande. Sätter man dem i stället för te grundsatser, fom bestämma det mor derna samfundets lif, så bilda de ett element till förwirring och upplösning och funna endast oms störta den gamla politiska tingens ordning utan att bilda en fast grundwal för en ny. Detta märkwärdiga aktstycke, fom med fina fyctsiga frågor och fina oförbehållsamma swar så bjert afsticker mot diplomaternas häfdwunna lugn, fan med stäl kallas ord och inga wisor, och den öfe werraskande effekten blir få mycket större, då Front rike hittills i hwarje offentligt uttalande i den danska frågan bemödat sig om ett wisst sken af ointresserad owäld och tillochmed för detta sitt wälförhållande skördat beröm i hr v. Bismarcks organer. Här deremot är tonen bitter och ftoningslös, ja få bitter, att, om skriften warit ställd direkt till magterna i fiället för att endast wara ett förtroligt ord till de franska diplomaterna, få hade den kunnat gälla få godt fom för en frigss förklaring och tarfmat en armk wid Rhen fom komplement. Det wärsta är emellertid, att Frvantrile här icke uttalar ensamt sin egen menirg utan äfwen Englands. Lord Russel har nemligen ut färdat en lienande cirkulärdepesch, om hwillen man ännu ingenting wet mer än att den lär wara ännu skarpare affattad. Hwad är rå Frankrikes egentliga afsigt? Den, som förstår att aldrig få litet läsa mellan raderna, inser lätt, att Frankrile i sjelfwa werket anser den slesvigholsteinska frågan ännu lika olöst som t. ex. den venetianska, och att det bidar fin tid för att bringa få wäl denna fom undra euroveisfa fonaresfrågor på tapeten, och lags