Helsingborgs-Posten – 18 juli 1865, sida 3

var hon till mods, som om hon upposstat sin enda glädje för den lycksiga systern. Men i de nya brokiga kläderna föreföll hon sig sjelf som en vissnad blomma mellan triska blad, och minnet om den dag, då hon sjelf knöt det band, som nu var sönderslitet för lisstiden, väcktes dubbelt våldsamt i hennes själ, och förgäfves kämpade hon för att undertrycka det. Hon stod med tårar i ögonen och betraktade de tomplatser, der hon och Otto en gång hade suttit vid ett liknande tillfälle, och de två gamla allvarliga porträtterna på väggen stirrade sorgset på henne, som om de ville säga: Äfven vi voro vittnen dertill. Hon kunde icke låta bli att tänka på alla de förhoppningar dessa gamla bilder sett uppspira, ehuru ödet krossat dem, och skulle väl hennes blifva de sista? Annette, det glada barnet, om hon skulle prof va ett liknande öde! Försjunken i dessa tankar, märkte hon icke ens att dörren öppnades och Möller trädde in. Han gick rakt fram till henne och sade med en fast blick: ÅJag söker er, fröken Julie, för att som er äldste vän här i sällskapet bjuda er min arm till bordet. Innan hon kunde besvara hans oväntade artighet, hade han redan fått henne under armen, och då sällskapet i detsamma trädde in, satte man sig till bords, Det var så aftaldt, att Edvard och Annette skulle intaga platsen till venster om kommendören midt för bordet. Karl, den ende invigde i hvad som förestod, hade, för att äfven göra små talanger gällande, skrifvit en liten sång till Annettes födelsedag, med en förstulen vink om dagens andra högtidliga betydelse. Det blef plötsligt tyst, då sången utdelades vid bordet. Under ett sakta mumlande från dem, som ögnade igenom sången, bad kommendören gästerna fylla sina glas, medan han sjelf slog i den rymliga pokal, som stod framför honom, ett gammal arf inom familjen med stamsadrens namychisser iurestad. Man