Helsingborgs-Posten – 18 juli 1865, sida 3

ordnade sig, satte upp olika bas-, tenor-och diskantansigten och sjöng visan, af hvilken följande strofer utgjorde sista versen: I år den är en dubbel fest För oss liksom för henne, Och derför hvar en ärlig gäst Har fyllt sitt glas för tvenne; För henne kransad är vär bål — Vi dricka festens drottnings skål. Medan alla voro fördjupade i denna sång märkto Möller, att Julie skiftade särg. Än var hon feberglödande än blek som ett lik. Hon kämpade med den darrande kroppen, men var för svag för att kunna beherrska sin rörelse; hon reste sig sakta för att icke störa någon, hon kände tårarne ovillkorligt stiga upp i ögonen och var knappt utom dörren förr än hon brast i häftigt gråt. Möller reste sig lugnt och följde henne för att erbjuda sitt bistånd. Annette hörde s och såg intet af hvad som föregick. Ilon satt med de leende ögonen fästade på tallricken, blyg öfver den hufvudrol hon skulle spela i denna glädjefest. Men Edvard, som hade följt alla dessa rörelser med ögonen, hviskade till henne, att hennes syster blifvit sjuk. Kommendören reste sig just och höjde pokalen för att tyda för sällskapet den mystiska sång, hvilken de tlesta sjungit utan skrupler som ett simpelt födelsedagsvers, — ty eftertanken var bortsköljd af munterhet och vin och orden af melodien -då Annette såg Julie skynda ut genom dörren med näsduken för ögonen. Hon sprang förskräckt upp af stolen, stötte till sin faders arm, så att han spillde vinet öfver hennes klädning, och utan att akta på den förstörelse hon anställde, ilade hon ut. Edvard fick emellertid den bestörte kommendören upplyst om sammanhanget, och då Annette, på Julies enträgna bin straxt vände tillbaka till sällskapet, tog Edvard, son önskade sin förlofnings eklatering uppskjuten till läg