Helsingborgs-Posten – 14 juli 1865, sida 3

talet vände sig kring de många gamla bekantskaper, som i afton skulle förnyas. Annette gladde sig i synnerhet öfver att se Emma Ilarms, en dotter af konferensrådet Harms, som egde ett landtställe, en god fjerdingsväg derifrån. Denna familj tillbragte blott sommarmånaderna på landet och var nu kommen ditut på några få dagar, i anledning af kommendörens bal och det vackra vårvädret. Annette hade icke sett Emma hela vintren och utbredde sig i loftal öfver denna sin bästa väninna. medan hon lekte med den nya guldkedja, som hon i dag hade fått af sin far. Det är då besynnerligt, att Edvard icke är kommen ännuk, sade kommendören, då han ändtligen kunde få ett ord med. tJa, det är besynnerligtk, svarade Annette, men det är visst derför att han skall ha Carl med. Jag vill då hoppas att jag känner Carl igen, annars förlorar jag ett par handskar till Edvard och dessa hade jag lust att vinna på min födelsedag. Gud, Julie! kan du erinra dig huru rask gosse det är? kan du påminna dig hur nätt han var i den blå tröjan med den lilla dolken vid sidan, kommer du ihåg att han sade, att han ville sticka ihjäl sig, derför att jag ej ville kyssa honom? Ja, det var riktigt snällt af dig, att du frälste hans lis, sade Julie skämtsamt. sSå, det vet du alldeles icke, svarade Annette litet smått stött, då kommendören log. Ja, ja, vi kunna ju fråga honom, sade Julie, det är kanhända han, då det knackade hårdt på dörren, Straxt efter inträdde en man med stora steg in i rummet; på hans djupa, allvarliga God aftons igenkände man straxt Möller. Han gick bort till kakelugnen och helsade på kommendören, alla reste sig och ett trögt samtal började. Enhvar vet hur obehagligt det är, när ett förtroligt samtal i skumrasket