Helsingborgs-Posten – 9 december 1864, sida 3

förderfwade och blifwa det alltmera genom des ras läge, faller af fig sjelf och bekräftas af den allmänna erfarenheten. Förhållandet i wåra städer, isynnerhet de större bland dem, är i detta fall tillräckligt upplysande. Öfwerallt, der en mängd fattiga bo tillsammans finner man mycket bade lekamligt oc andligt elände, emedan de bättre af dem allt för lätt smittas af de sämre, då deremot dessa sednare äro föga tillgängliga för de cxempel af arbetsamhet, ordentlighet och gudsfruktan, fom funna finnas äfwen på sådana ftällen, Men wi hafwa sagt, att den oriktiga före ställningen om samhällets förbindelse att förja för alla, fom kommit af fig, äfwen är fördertligt för de skattdragande sjelfwa. Då en sådan mening blir allmän, är det ju naturligt att en stor mängd af menniskor, fom borde och funna förförja fig sjelswa, upptagas på fattiglistan och att kommunen på detta sätt kommer att tryckas af en alltför tung fattigskatt. Sannt är wäl, att ingen förnuftig menniska önffur att fådant må inträffa; men då det alldeles ide är omans ligt att de till fattigwärden kontribuerande ars beta, den ena för den, den andra för en annan bland de hjelpsökande, få blir den oafwisliga följden att fattigskatten mera än skäligt stiger, om man också alldeles ite täntt derpå. Fattigwärdsstyrelserna borde wisserligen sätta fig er mot en dylik oskälig beskattning, emedan dessa bättre än andra böra hafwa kännedom om hwarz eft lag och billighet medgifwa understöd af all: männa medel eller ice; men att detta ide alls tid ster, och möter fwårigheter, då de ffattdragande sjelfwa tydas wara angelägna om att öka sin börda, lärer oss erfarenlheten. Ingen bör derföre i otid ropa på fattigwarden och derigenom till allmän och enskild skada öka anfprå ten derpå, hwilka anspråk i fanning, utan en sådan mellankomst af de skattdragande, ofta uppträda under form af de orimligaste fordrins gar för en hwar, som saf en eller annan orsak råkat i werkliga eller inbillade hehof. Låätom of nu fe till hwad Kongl. Maj:ts når diga förordning om fattigwarden i riket of den 13 Juli 1853 säger om dylifa anspråk 1:a 5 af nämnde nu gällande förordning tyder fålunda: Hwarje foten å landet och hwarje stad skall lemna nödtorftig wård åt fådana dess nödställda medlemmar, fom anseende till briftans de arbetsförmåga, wanförhet eller sjukdom äro urståndsatta att fig sjeliwa försörja. Dot må flera socknar på landet, hwilka tillhöra samma pastorat, förena fig om gemensam fattigwård. Arbetsför oh frit person ware styidig att, utan fattigwårdens betungande, draga försorg om fig och ve fina. Så lyder den lag, med åberopande hwaraf fullt arbetsföra och friska personer pocka på understöd af allmänna medel under en tid, då hwar och en som will arbeta ener tillfälle dertill och får sitt arbete wäl Des taldt. Allt pockande är dessutom, enligt 8 I af samma förordning, förbjudet, emedan, fåfom det heter i författningen, Äfat tigunderstöd är en nödhjelp af kristligt deltagande?. Huru förlita jig de högstämda anspraf, fom ofta låta höra fig, med dessa lagens ord? trängt tagna skulle de ej medgifwa understöd åt många, helst under sådana förhållanden, som nu en läng tid warit rådande i landet. Wi hafwa anfört ofwanitående utdrag, för att erinra de i otid hjelpfökande huru litet eller alldeles intet de ofta nog hafwa att fordra af det allmänna och för att göra wederbörande kommuners öfriga medlem— — — — — —— —Rt —;kHf:nwe—U—— —