mar uppmärksamma på det förhållande, attfats tigwården ide eger någon laglig förpligtelse att understödja hwar och en, fom befinner fig i knappa omständigheter, och mi tillägga, att den ide skulle funna det, utan att samhället skulle ruineras. Den som intresserar sig för de fat: tiga, och det wore lyckligt om rätt många får dana funnes, må derföre heldre af egna medel lemna dem hjelp i tillfälliga behof, gå dem tills handa med goda råd och med wälwillig upp: muntran, än hänwisa dem till fattigwården. Och detta bland många andra skäl derföre, att hwar och en så länge som möjligt bör lära att undfly den frestelse till håglöshet och lättja, som sattigunderstödet medför, och helldre med all kraft bemöda fig att i sitt anletes swett förtjer na sitt dagliga bröd och bewara det oberoende, som bör wara få dyrbart för hwar och en. Först när ingen annan utwäg fiunes bör man uppmana de behöfwande att wända fig till fat tiqwården, och förft då kan den fattige med godt samwete emottaga dess understöd i sin nöd. Många af de skattdragande befinna sig sjelfwa i knappa omständigheter och hafwa så många swårigheter att bekämpa, för att winna fitt dag liga bröd, art ingen onödigtwis bör öka deras börda, fom är nog tung förut. Skall fättins gen och drinkaren understödjas af allmänna medel, få sker det på den flitige och ordentlige arbetarens bekostnad, och fattigwårdskostnaden, nöden och eländet wäxa då snart samhället öfwer hufwuder. (Ur N. T.)