Helsingborgs-Posten – 9 december 1864, sida 3

endast med mig kunde blifwa lycklig — jag hörde detta och mitt hjerta swällde af glädje och tacksamhet. Men, mitt barn, jag hörde också sedan de båda gamles owilja öfwer detta af dem aldrig anade förslag, hörde huru de med sårar och böner söfte ändra min älskades beslut; jag hörs De huru gamle grefwen, efter fitt begrepp om ära, förflarade att hittills ännu aldrig ett wattentfott utspirat på deras stamträd och att vet heller aldrig med hans medgifwande skulle göra det; jag hörde den lysande framtid han föres ipeglade fin fov, om denne förmålde fig med fröfen Aurora, hwars far genom fit anseende öppnade mången en wäg till rikets högre wårs digheter, der denne genom fina infigter kunde och borde gagna sitt fädernesland, i stället art nu, bländad af en snart öfwergående willa, för denna offra allt, slägt, wänner, anseende och framtid samt begrafwa sig i någon obemärkt wrå of landet, begabbad och förbifedd af fame rater oh förmån, Jag Hörde allt detta, min Edla, och jag hörde äfwen att din far — efter en stunds tystnad, fom föreföll mig årslång — sogligt yurade: möjligtwis fan ni hafwa rått i älskilligt af hwad ni sagt, min far, och det gör mig ondt att nödgas bedröfwa er, men jag älskar dock alltid od endast Erika och äfwen om jag icke gjorde det, fordrar min heder — och hennes — att hon blir min maka, och hon måste bli det. Då, mitt barn, for genom min själ en fåne sla af kraft, fom jag alltid skall wälsigna. Min kärlek mognade i en fefund och jag tror, att jag i denna sekund utplånade en stor del af det fel werlden har rättighet att förebrå mig jag insåg nu art kanske en stund frulle komma då jag med min ringa bildning ej kunde waro