Helsingborgs-Posten – 5 augusti 1864, sida 3

Giulia! älskade barn! ... men jag wille ffona den unge munnen och jag fer wål ..... En ström af blod, som uppfyllde hang mun, bindrade Gritti on fullända meningen: känslan af en förfärlig smårta röjde sig ånyo i hans ansigt:e; han fastade på Vespasiano en blick full af ångest, fom denne förstod, tv han fattade tag i fålter på wårjan, fom satt qwar i Michaels bröst vc utdrog den hastigt. wars wid Grinis ansigte genast betäcktes af denna dystra fåtg, fom en ospnlig hand ulbteder fås om en sloja öfwer deras anledtsdrag, som gått till en annan werld. — På dena itedken fan ide en gång ett barn missta, a fig: Giulia fåg att det war slut; — hon såg fig omtring med uirrande blickat oh då hon mötte Dolfi ta , uppe iteg bon haftigt, kastade fig i den stackats fu rerskans armar od gret ut wid hennes bröst. Vesbasiano kastade emellertid fin mantel åf: wer Michaels fropp och Måne trädgården med länga fteg. Då han wunnit någor wålde öfs wer fig sielf, närmade han sig de båda unga qwinnorna: — Madame, fade ban til Dolfina, det wore ett barmoertighetswerk, om ni boriförde figs nota Giulia hårifrån. Era tårar uppröra min sjal jun då jag mer än någonsin behöfwer was ru en man. — Jag skall taga henne med mig, signor, jag skall taga henne med mig, swaråde Dolfina, och forsöfte art bortföra Ginlin. Men denna gjorde motstånd och pekade på sin Alfas res lif. — Sa, ja, signora — fade Vespasiano — jag förftår er; men war lugn i det hänseendet. Trädgården tillhör mig, fom ni wet. — Od fawaljeren hjelvie Dolfina att båra Giulia åuda till båten, fom hade ditfött dem.