wål i Guds nanm ide twå, fom jag gaf fer micket ? — Prosten Restadius i Lima i Dalarne war ide rått sams med Landshöfting Hans Järta, hwadan deane vä en embetsresa till Lima för preftgårven förbi och tog in i granskavet, — något, fom ytterligare förtröt hang gamle mots ständare. Följande morgon, fom war Söndag, begaf sig lomabofdingen till kyrkan. Der pre: difade gubben Restadiua, såsom wanligt, utan fonsept. Järtas åsyn war nog att gifva bor vom ämna, och han höll ett ljungande föredrag, hwars inledningsspräk, med af torrhosta adoms pagnerad tordönsämma framfört, lydde fåluns da:Haus hjertas ... hå, bå, hä.... Hons bjertas ... hå, bå, bä, ... Hans bjettas uppsåt och tanke war alltid benäget ull der ondt war. — De lärde och färjemanunen. En lärd fom wille fara öfwer en ström, steg i en dat. Under öfwerfarten frågade han farjemannen, om ban förstod artihmetik. Muitdmetit? Nej, jag har ännu ide Hört talas deron, lydde swaret. Den lärde anmärkte: det gör mig ondt, ty derigenom är en fjerdedel af ert lif förlorad. Några minuter derefter frågade han åter : Börs star ni något af matbhematiten 27 Farjemannen swarade leende: Rej VAUE ropade den lärde,då är ännu en fjerdedel förlorad. Föc tredje gången frågade han: Har ni nägra funskaper i aftronomien ? Nej, afwen deri förstär jag ide något., — Nå, då är en tredje fierdedel förlorad. Juft i detta ögonblick stötte baten på en tlippa och började sjunta. Farjemannen sprang upp, afkastade sin rock och frågade med betymrad min: SFan ni finna? Mej jwarade den larde. Rå fött er for tpå min rygg, anars aro alla syra fjerdedelarna af ert lif förlorade.