Helsingborgs-Posten – 11 juli 1864, sida 3

Jjag icke alltid ändamålet med de rörelser som af ena eller andra parten eller dela deraf under stridens gång ejordes, hvilke här hvar och en tycktes forstå, men en bredx vid mig stående person, rillarare i någon a stadens skolor, hade den godheten meddel: mig nodiga upplysningar och tiliika sina ean motiverade omdömen om den storre eller mindre skicklighet de unga saltherrarne ädagalade. Utan att hafva misstagit mig, kan jag derfore om stridens forlapp meddeta saljande: Första timman, hvarunder kanoner slandigt dundrade och gevärssalvor smattrade, var segren oviss, men nu sorlorade den ena parlen genom elt af ett siendtligi rexemenie utfordt vågstycke ett par kanoner och måste snart derefter börja retirera. En del tog sin tillflykt till ett par vid sidan af bataljfaltet liggande hus och sökte genom häftigt skjutande från fönstren afhälla den påträngande sienden, men mäste vid det fiendtliga artilleriols annalkande vika derilran. Retratten fortsattes alltså, men i god ordning och under ständig strid. Först vid uppgången till Schantzmattli upphörde den helt ech hållet, och — hvad som sorefoll mig såsom det märkvärdigaste af allt — den upphörde utan någon annan den minsta skada eller olycka intrassat, än den, som förmodligen horde till saken, nemligen att ell par på faltet uppförda kojor under striden blelvo skjutna i brand och den sålunda väckta tanken på brinnande byar, förhöjde effekten af det hela. Når segrare och besegrare, de sorra under jubel och klingande spel, inryckte på sestplatsen, moltogas de af en bland deltagarne i banketten med en dundrande toast for Aaraus ungdom, foröfrigt handlande om sasterlandskärleken och hjeltemodet hos Schweizarn i allmänhet och Aarauern i synnerhel. Delta thema hade jag tillfälle höra varieradt i tal både förut och efteråt. Storsta nöjet dervid var att se den enthusiasm, hvarmed dessa tal af hög och låg, gammal och ung mottogos. De unga kadetterna afhörde dem med stralande ögon och lågande kinder, hvar och en synbarligen lystad och stolt af medvetandet, att afver han hade en arm, med hvilken något kunde utrattas alt försvara die liebe Schweizerheimath?,. — Jag kunde ej nog betrakta denna ungdom, isynnerhet 10 —12-åringar, som alla hade ett så friskt och starkt utseende, voro så raska och lisliga, och likval i alll iakttogo den bästa ordning. Åll barnslighel och poaojkaktig ysterhet var åtminstone for dagen aflagd, och de lekte mån, dock utan aft synas tvungne eller besvarade i denna röle. Ösverallt i Schweiz lära militäriska öfningar vara inforda i skolorna. Så bilda äfven i Luzern Kamonsskolans elever en kadelikär, bestående af ett kompani artilleri samt några kompanier infanteri med 50—60 man i hvarje. Kårens befal väljes af och ibland manvskapet. Jnstruktören tillsättes af uppsostringsrädet. Kåren ofvas 2 a 5 limmar i veckan under dertill tjenlig årstid och bär då en af regeringsrådet noga bestämd uniform, olika för de olika vapnen sat alvenså för manskap och de särskilda graderna af befal. Dessa uniformer, särdeles osficerarnes, får man ofta se äfven under lektionerna. — I Aa rau röjer man sig icke med praktiska öfningar allena, utan meddelar på