Helsingborgs-Posten – 25 april 1864, sida 3

på en bland stadens större affärsmän och ingalunda omwin till rådman VW., hwillen i flera wittnens narwaro berättade om saten bofftafli gen sa jom stod att läsa i Ö.-P. af den 26 och hwiltet upplåtes för honom utan att deremot nagot war att anmarka. Hwar och en med en smula tanteförmaga och erfarenhet begriper oc twifbeteutan, att ou den aft. bondens slägtingar till yr Des egen strifware uttalade fina misstankar, att de trodde Hr ÅW. hafwa warit wållande till mannens död, ett dylikt rykte, i många ffepuader och versioner, stulle sprida fig genom en mindre stad, helst redan utanför hr W:s bostad och innan bonden blifwit till sjuthuset afförd, en folfmassa der warit samlad. Här må ej inwändas, att man ej bordt genom en tidning sprida ett dylikt rytte; ty först och främst skulle det i sa fall, sannolitt, och då det redan war i tusentals munnar, hafwa dyft upp i andra tioningar än platsens och då såterligen förwärradt, just derigenom att det förtegats i Helsingborgs tidumgar; dessutom och då hr W. war part i suten od det enda åsynawittnet utom hr W., neml. hr Westergren, är en helt ung man oc bitrade hos yr W., samt synbarligen ingen lämps lig fälla att hemta ur i denna fat. Engast ges nom att göra ven till föremål för offentlig bes handling kunde någon upplysning minnas; hr W. borde derföre wara tackfam för att så skett, ty annars stulle hr W. mahanda än i dag gatt och gällt fom Christen Mattsjons baneman. Da hr W. tallar den på gatan utanför hang hus samlade massan för dagdrifware, skulle ett dylitt ställsord bereda hr W. obehagligheter, i fall ide desja dagdrifware faunolilt äro wida mera sansade och humana menniskor än or W. Man fan emellertid af detta enda uttryct, liksom för resten af hela anklagelseskriften, finna, hwilten ringa sjelfbeherrstning och Mwilc fen ytterlig grad af upporusning fom utmärker hr W:s finnelag, oh man fon deraf och fluta till, huru han tilltalade det utanför hans bostad förjamlade folket, då den sjuke stulle bortföras. Jag mill emellertid här bespara bade hrr W. och ögonwittnen odehaget af att här nämnes namn på tillstäadeswarande personer, men hwad L.-P. yttrat star ide desto mindre fom en fans ning; för öfrigt fan man ang. hastigheten och utorotten af hr W:s lynne med fråljäga: Känd sat är få god som bewittnad. Ör W. blir fudlim, då hr W. kommer att tänta på fin abfoluta trygghet som rådman: 7Jag sitter på min rådmanstol, säger hr W., sätrare ån nägon pnblicist bland sina tidningsantor, sina versioner, o. s. w. Men, som man wet, står det sublima nära det fomiska. Tänkom oss en rådman i en smästad, sittande på sin stol såtrare än egarne af Times, af Siecke, of aftonblavet, SHandelstidningen o. s. w. De kunna afsättas; han icke; de bero af fols tets; han star öfwer menniffors gunst och mass sans jubel. Hur gudomligt, hur herrligt, Hur stönt! Jag will ej gerna störa herr rädmans nens ljufwa känsla att sitta oomkullrunkelig på stoleu, men woro domarne här såsom i Förenta Staterna afsättlige, hwem wet hur säker hr W. då tunde känna fig på fin stol? Jag känner ingen owilja mot mig, säger widare hr Å.; men det behöfde hr W. ej föga efter noss förut afgifna nätta witsord om sig sjelf; Lutan af en enskild person, som dock är oskadlig, såsom dels allmänt föraktad, dels ock mindre wetande och således otillräålnelig. Här har hr Wis logik stött på en klippa, hwarpå hr I — ABsg — ——