Helsingborgs-Posten – 25 april 1864, sida 3

na falla blid, fe vå mig på ditt gamla färs lefsfulla särt. Min syster, min egen syster är du, om odså alla menniskor sade att det icke är jä. Jag fan omöjligen förebrå dig att du far bort till den gamle sjuke mannen, men hardu ej sårat wår far på något fått. Jag har aldrig fett hans ulseende wara sådant förr. Men jag bör ide förffråda dig, wär herre skall nog en gång fe i nåd ned till of det tror jag fullt och fast. Uppgif aldrig hoppet och om det skulle dröja länge, innan mor och jag kunna göra något för dig, få tänk ej att wi hafwa glömt dig, men tånf att med hwarje dag ökas wär fånge tan, och blifwer till slut få häftig att den fan öfwerwinna hwarje hinder. Farwäl Anna, fås ra, fåra Anna. Ack om du blott kunde gråta. — Det drar på dig, du tål ej denna wind — huru unoerligt känslolös ljöd ide hennes stänma — tänk på din mor, blif inne och war förnuftig. Ett ögonblick derefter fatt hon wid fru Ke mes sida i den lilla öppna wagnen; hon wisste knappast huru det gått till och det förekom hens ne fom hon gick i sömnen. — Får jag föra, frågade kusken; derpå fmacs fade han uppmuntrande med tungan, smallde med piskan och få gick det i traf bort från Hem met, det lyckliga barndemshemmet Då wagnen fröfte fig fom månen fram bafs om en swart sky och hon fåg det wackra flåtls let ånyo. Ljuset från den lilla ftuderfammas ren lyste få wänligt på afstånd. Anna tryckte händerna hårdt mot sin panna, hon wille icke tånka, ide fe fig tillbaka; nej framåt, till nya sorger och nya pligter.