B. owillorligt skulle jtranda, om hr W. nu ödgades taga omigen juridista examen; ty om n person är mindre wetande, så följer ej deraf tt han är föraltad; men det stulle deremot wara antlöst eller föraktligt att förafta en stackare om är mindre wetande och fåledes otillväkneig. Det tycks dock näftan fom om hr W. här atit passionen få fjuda öfwer, att den för tillallet alldeles uttorkat det sunda förnuftets rännl, oaktadt en liten smula sundt förnuft wäl ehöfs ej allenast för en rådman, utan äfwen ör en part. Då hr W. påstär, att förbittringen är all: nän mot tidningen, hör detta påstående fynbars igen till mrängda fra:nställningar till allmän hetens förmwillande; men hwad än wärre är, det är mycket lättännigt af en bedagad man, en domare och en banfombudsmau att söka fpris da dylika ditter, så mycket mera som hr W. ej dehöft gå längre än in i grannhuset, posthuset, för att öfwertyga fig om, att DD. Å. aldrig Haft jå stor publik genom posten som i år, heller ide i staden och def omgifning, hwarom hr W. funs nat lita lätt öfwertyga fig hos stämplaren of blas det, och om ide det wore tillräckligt, stulle Hr W. lätteligen genom någon belant hos tidninz nens redattör erfara, att, med undantag af högst få dels personliga fiender till denne, dels Hocte fonservativa oc) motståndare till all fri utwedling, tidningen allmänt hålles i de klasser och af dem, fom annars äro intresserade för wåra samhällsangelägenheter. Lika sanslöst yttrar hr W., att de åtalade smofernas syftning warit att untafta min (W. s) heder och ära, beröfwa mig mitt medbors gerliga förtroende och angifwa mig fom en brottåling. Malken till beskyllning har man wäl knappt hört, minst från en jurift. I refes ratet af den 26 wars talas ej ett ord om, att hr W. skulle hafwa skrämt bonden ej heller finz nes deri med ett enda ord angifwet något slags causalsammanhang mellan (det af ryktet oms talta) afslaget å bondens begäran om förbarmande samt slaganfallet. I nr 39 star misserligen: Dlika versioner äro gängse ang. I:s behandlingssätt af mannen. Det beter, att han med sin wanliga häftighet skrämt den olycklige; det heter ock, att han rusat mot honom, o. s. w., men påståendet, att i återgifwandet af des fa versioner slulle ligga ett angrepp på hr W:s heder och ära, är en absurditet: ty först och främst, afwen om .-P. hade gjort annat än anfört allmänt gängse rykten och berättelser, om den sagt, att hr W. skrämt ihjel Christen Mattsson, få hade den dermed på intet fatt sagt, att hr W. begått något, fom strider mot heder och ära, emedan en person fon mot fin wilja od) mot sitt wetande strämma en mens nista ihjel, utan att sådant nedsätter eller ans tasta hans heder och ära. Det låter fig för öfrigt ide gerna tänka, utan rent af undantags wis, att ens den största brottsling skulle wilja med afsigt strämma en menniska ihjel: för det andra lärer det wäl swårligen kunna bewisas, huruwwa en menniffa mertligen blifmit ibjelsträmd eler ide, ty cansalsammanhanget mel: lan den omaifwande werldens inwerkan på en person och denna persons egna kroppsliga och andliga förhållanden, torde altid förblifwa outs redt: hwarken läkaren eller pfyfologen kommer här närmare än till probadilitetsberakningar. Sanningen är blott för Gud klar. Men det förefaller underligt, att hr W. i alla fall welat röra i en sådan sak, då alltid möjligheten är gifwen, att en enda min, ett enda ord, om äf: wen det mildaste, det annars oskyldigaste, funs nat i bondens dåwarande sorgfulla finnesftäms ning få inwerka, att det bidragit till Hans död, hwarom allt man wäl förft på yttersta dagen får fullkomlig upplysning, oc då jag mill hop: pas od) tro, att hr W. befinnes oskyldig, men hwarför dock taga en sådan min i denna forg: liga sat? Den i sin tro starke bör wäl, enligt striften, ocksa wara ödmjuk? Jag har ej gjort annat, säger widare Hr W., än endast ogillat tendensen of en tidning, fom genom fitt olycksbringande gift söfer uns dergräfwa samhällets moraliska lif. Återigen eu wrängd framställning, passande i stycke med hr W:s öfriga omotiverade, motsägelsefulla, fans nings och kärlekslösa angrepp mot detta blad. Jag torde fom swar härpå blott behöfwa erinz ra, att Ö. P. redigeras af hr F. T. Borg, som under under de 6 år han warit dess ledare ätnjutit od) åtnjuter wigtiga förtroenden af Hel: singborgs samhälle. Sålunda har hr Borg wa: rit medlem af den direktion. aenom hwars förs