Helsingborgs-Posten – 26 februari 1864, sida 3

hänryckande utsigt öfwer sjöar och skogar åt alfa håll. Här wille han sjelf arbeta och tillika öppna en stor nuderwisningsanstalt för unga landskopsmälare från Sweriges alla landsdelar. Amnen till studier och taflor kunde aldrig fattas i dessa gamla skogar, der yxhuggen fällan giswit genljud mot bergwäggarne. Sjelf hade han fonstunerat byggnaden, ledde sjelf arbetet od) arbetade tillsammans med de andra. Hö sten 1848 war byggnaden färdig. Han mille litwäl sörst, innan han slog fig i ro, förewisa fina taslor i Köpenhamn; men lyckan, fom Hhitz tills få gynnat honom, började öfwergifwa hos nom. J Köpenhamn rönte han ingen färdeles uppmuntran. Han uppehöll sig likwäl derfides och i Skåne till wåren 1859. En tidig wårdag bröt han upp och ställde kosan mot hems met. Hunnen till en mils afstånd derifrån får han fe en tjock, swart rökpelare uppstiga mot den llara luften i rittning mot målet för hans resa. Han anade ide den förfärliga betydelfen af denna röffolonn, men fit snart wisshet derom, då ett hemifrån utsändt bud, med fortwiflan målad i fina anletsdrag, mötte honom och underrättade att hans wackra villa uppgått i lågor. Han emottog underrättelsen slugnt, men påskyndade färden och stod snart mid den plats der de nykande bränderna lägo öfwer hans förhoppningars graf. Nya planer uppgjordes wisserligen att ateruppföra villan större och och wackrare än den nedbrunna, och grunden dertill lades, men medlen fattades och han lemnade stället för att aldrig mera återse vete samma. 1860 i Maj lemnade L. för alltid fädernes jorden. J Helsingfors och i skalden Runebergs hem tillbragtes ett år, hwarefter han reste till Petereburg, der hans målningar wäckte uppfeende och fingo god afsättning. Man säger att ban der försalt taftor till ett belopp af 18,000 rdr. Wid nerldsexpositionen 1862 återfinna wi honom uti London. J början gick allt wäl, och en kommissionär afyttrade för honom måls ningar för 11,000 rdr. — Summa 29,000 rdr under loppet af 10 manader! — Men det war sista glimten af hans lyckas sol. Sjuklig till kropp och ande, gaf detta instrument, fom förr giwit få harmoniska toner, nu blott skärande dissonanser, tills stutligen, den 25 Januari dets ta är, missljunden upplöste sig i de melodier, fom inter dödligt öra Hört. Fran ett fattigt folts bem i City bortfördes stoftet af ett utaf Swe riges största målarefnillen och nedlades den 1 Februari i den engelska jorden. Larssons rörsta storka såsom målare låg i den ytterst briljanta, kraftiga färgen, den djerfwa, lefwande uppfattningen af naturen och den breda saftiga penseln. Sin palett kände han få noga fom Paganini gripsrädet på fin fiol, och sina flesta taflor målade han prima utan före gående teckning, börjande wid öfra Hörnet af taflan; då han hunnit till det motsatta nedersta war den merendels färdig. Han målade med otrolig ssyndsamhet och lätthet, derwid wiwerstödd af sitt matalösa minne, fom troget behöll längefedan sedda detaljer och fenomener i nar turen. Hans största fel och fom hindrade has nom ernå en waraltig, europeiff ryktbarhet, war en oluflig fallenhet för öfwerdrift, särdeles i clairobseuren och en för stor wårdelöshet i utsörandet under de sednare åren, hwilka fel ofta urartade till rahet i behandlingen. Dessa fel hade sin grund i hans allmänna lynne såsom