Helsingborgs-Posten – 5 februari 1864, sida 3

afton, för mig hade han ej någon siyfwer till öfwers. Jag Mulle också heller ej hafwa ev mottagit penningewärde af bedrägliga scribenter. Amanda reste sig hastigt upp. Tante, sade hon darrande af rörelje, om jag skall stanna awar hår, få tala ide få. — I mitt ram talar jag hwad som behas gar mig och du stannar qwar. — Om vi fördömer min far? Nej. Den lilla frun blef mörkröd, rifwande möss san från hufwudet, sprang hon upp från sof. fan, bort till slickan. Nej? ropade hon och knö: handen för slickan. Således irotsig, först ockad och elaf! Det war ett mönster till uppfolte ran! Brawo, her scribent! Huru skulle oc få din far kunna lära dig lydnad, då han sjelf war olydig emot gud. Han har bragt wane ära öfwer min familj. Men han hade kanske ide förfalskat kassaböckerna — Han war ej en gemen hycklare. — Upphör! fade Amanda och fattade framraftigt tag i tantens arm. Ogonen glänste i det bleka ansigtet och hennes ton war få afgörans de. Ni har ej någon rättighet att skymfa den döde inför hans barn, ty qwinnans skyldighet är att förlåta. Ert uppförande emot mig har bes röfwat mig den sista tron på menniskowärde. Jag är ide otackjam, wid Gud! ide otacksam; men denna stund skiljer mig för alltid från er. Lef nål! Flickans urseende war få strängt och befats lande; den goda frun Häll för godt art falla i wanmaft. Men Amanda git. Hon Wndere rättade pigan om herskarinnans illamående och lemnade huset Nere på gården bodde en gammal fru. vil fen Amanda wisste hade en liten lägenhec att