Helsingborgs-Posten – 5 februari 1864, sida 3

Wid Otto Lindblads graf, af Lnuds Studenter. Han slntat har .... Det war få Hård en frid, Att lifwets solsken bleknade derwid, Och sergen tog uti hans barm fin boning, Och hjertat tiggde fäfängt om förskoniag, Tills wid hang läger dödens Genius stod, Oh awalets udd bröts met hang bruftna hjerta, Och uti ewighetens mörfa fAcd Den släcktes, branden af haus djupa smärta. Hau lutat har .... men förrn i grafwens famm Till efterlängtad ro hans steft de sänka, Wi lyssna än till flagan af Hang namn, Och ät hans minne sängens gård wid skänka. Hau war en rik natur: der läg och glödde Uti hang bröt en skatt af poesi, Med alla diftens fagra färger i, Od) sängens verlor. fom han fring fig strödde. O! Hur hang hiertas språt i toner ljöd, Ån brusande, som stermens ande flyger, än muda, säsom aftonstjernans glöd, Som aningen ur ungmöns barm sig smyger! Hur hwarje skijtning uti hjerta ts werld, Hur safnad, längtan, fröjd och minnets plåga Od) beppets ljnsa blick och färlefs låga Och sorgens suckan — utaf tårar närd — Beef lefwande med sängens Lif, hur a IT t Fick form ech färg och skönhetens geftalt! Då tjustes stad och land; den fången tog Wårt hjerta med på färden, ver den drog, Af toner buren ikring Sweas dalar. Jnunder hyddans halm, i praktens salar Den hördes flinga lifa underbart; Ty menniskohjertats slag ve äro lita J arnnden dock hos fattiga och rika, Och diktens sljerna lyser lika klart För hwarje sinne, som kan fatta suart Dess flr iles glans, der alla skugger wila. Men hur han sjöng, här sjöng Han helst ändå, Här i det gamla Lund hans sänger gå, Som haru i huset, alskade och fåra, Och här fin hemlauts drägt ech färg de bära. Han sijöng för of, wär sträfwan och wår strid, Wår tanfes flygt och wära drömmars frid, Wärt hepp, vär längtan och det mål wi hunnit, RULE har fin ton, allt har sitt uttryck funnit. Sdar sång han gaf oss Högt det wittue bär, Att mest af allt wår sak war honem fär, Att båsa platsen i silt hjerta skänkte Han ssäds Åt oss. ott när vå o ss han tänkte, Så brann hans färlek mera rik och warm Och högre bjertat slog uti hans barm.