Förfalskarens dotter. (Fotts. fr. nr 12.) Efter detta långa tal nedlade superintendentskan sig på soffan. Läkaren såg frågande på Reinhold. Denne teg. Michaelis stötte fin säpp i golfwet och reste fig upp. Så hafwan wi då afgiort den saken. Pastor Reinhold, i största själsoro, ställde fig framför honom. Ni må icke gå, bad han. Jag fan ej få öfwergifwa Amanda! Kanhända — gif mig betänketid! Nej, swarade doktorn bes stämdt. Hwartill tjenar betänketid? Jag kan af inmesse för flickan ide medgifwa der, Skall hon i bela wedor fortfara alt blifwa i awal och owisshet, under truftan och hopp, för att slutligen efter allt utseende erfara am hon blijs wit öfwergifwen. — Ack, inwånde Reinholds moder, Amanda tar ej safer och ting få tungt. Hon wet alls ife hwad bekymmer will säga; hon skall lif: wa lika glad och munter fom förut. — Min fiu, sade doktorn irroniskt, likasom lyckan gjort er bård och fall, få skall olyckan hafwa ett godt inflytande på min myndling. — Nå, fade presten, om ni är nog grym att funna meddela henne denna brytning, få förs säfra henne ätminftone, att detta afsågande förs frossar mint hjerta, att jag för ewig: skall täns få vå henne och aldrig falla någon annan min hustru. — Rya löften! fade doktorn bittert. Ni må wålja en annan mera lättrogen budbärare. Jag har un gjort min vligt. Det blir nu min faf an förja för Amandas framtids men jag