Helsingborgs-Posten – 6 juni 1863, sida 3

honom att aflägsna sig från detta farliga grannskap, war det honom ej längre möjligt. Att wara aflägsnad från Helena fyntes honom wara en ännu större olyda än att fe henne blifwa hustru åt den enda man på hwilken han ej hade rättighet att wara swartsjuk. Lyckligtwis war Lecointre, i lithet med åt skilliga ifriga demokrater, fullkomligt enwäldig inom sin husliga krets; han hade nu uttalat jur befallning, och att göra inwändningar der emot war detsamma som att genast brgära sitt afsked. IJcan-LVouis insäg det, och awäfwande sin smärta började han att sysselsatta sig med förderedelserna till fin afresa. Klockan nio på aftonen lemnade Han herr Ve cointre, fom hade gifwit Honom sina sista insiruttioner; men han stannade ej hemma. Ungefär klockan tio blef en af hans fars ges fäller, fom skulle gå hem, honom warse, der han stod gömd under ffärmtatet till en frukt: bod, fom låg midt emot den gamle Hofflagarens hus. Perlet gick fram till honom och tas lade med honom. Jean-Louis Louschard, förs klarade denne sedermera i fin wittnesberättelse, syntes orolig och) förlägen, lift eu person hwars rendez-vous man kommer och störer. Perlet wille derför ej falla honom beswärlig och lemnade honom strarx derpå. Jean-Louis stod likwäl icke och wäntade på någon. Då han ej kunde få säga farwäl åt Helena, hade han åtminstone welat njuta en enda tröst som återstod honom, den att ännu en gång betrakta de uedrökta och spruckna -murarne till det hus der hans mor hade dött och der den qwinna, fom han älskade, hädanefter skulle komma att dö. Måhända hade han äfwen hoppats att få se Helenas stuggbild afteckna sig på gardinerna i hennes rum, men denna lyda