Helsingborgs-Posten – 19 december 1862, sida 3

drw::——ek — lidit af den onndvikliga sjukdom som alltid åtföljer en längro sjöresa, sågo vi med sörtjusning, en vacker morgon, fyra månader efter det vi lemnat England, den molnbetäckta spetsen af Mount Wellington och vid middagstiden samma dag ankrade skeppet Minerva med sina många passagerare I viken vid Hobart Town i Van Diemens Land. Jag var på den tiden en ung man om tjugo är, hade nyss lemnat ett handelskontor i London och var anställd som superkarg på skeppet, hvilket jemte de stora förrader för de många passagerarne, hvarmed det var försedt och en ansenlig laddning handelsvaror, till slötte delen tillhorde den handelsfirma i hvars tjenst jag stod. Jag var derfore belallmakligad att påssmin principals råkning i Londou uppbara penningar till ett belopp af tretusen pund — hvilken summa jag arft ester min far, — om jag i den aslagsna kolopien kunde finna något tillfälle att med fordet använda dem. Sedan Minerva lemnat Hnbart Town skulle den fortsätta resan till Melbourno i Sodra Australien, der deu skulle lossa sin last, hvarefter jag egde frinet alt atervända hem med fartygen eller scanna qvar utomlands. Hvar och en vet att elt sällskap emigranter, bestående af landibrnkaro, bonder och handtverkarr har foga intresse för en stemmande person. Icke desto mindre intresserade jag mig lisliat for en ung flicka — faderoch moderlos och endast sexton År gammal — som var i sallskap med en landibrukare och hans hustru, hvilka hade kant he mes föräldrar. Hon var vacker ochalskvard, hvilket gjorde henne till soremal sar de så kajutpassagerarnes beundran. Ilon hade icke ens det mest asflagsna begrepp om hvad hon skulle taga sig till, då hon kom fram till destinationsortlen. Ilon hade inga bekantskaper i England — inea andra vänner an den hederliga landtbinkaren och hans hustru. Hon hade med dem lemnat E-eland i det hopp att hon skulle kunna få en passande ljenst i Van DViemens land. men hon var klen och svag vch det var svårt att få nänan ljenst. Genom milt och kaju!passasvraines inflytande fick hon, kort elter sin andamst till llobarts Town, plats sasom barnpiza och sommerska och flyttade sedan med sin matmoder till Queenstown, den fornamsta staden på öns norra kust. Då den resande sorst landstizer i Hobart Town erfar han, isynnernet om han ar romantisk till lynnet, en känsla af gackadt hopp. På en aflägsen o. hvilken under det sista halfva ärhundradet blifvit erötrad från dess vilda ur-inbyggare, våntar han att finna allting olikt hemmet. Men tvertom ser det ut som han hade landat i någon temligen väl befolkad sjostad i Encland eller Amerika. Husen åro bygda på samma sätt och gatorna likaledes. Sa väl hus som gator se ut alt vara aniagda för hundra år sedan. Han hör samma språk talas som han alltid hört; sjömän trängas på gatorna och sörbrytare, klädda i sanadragt, arbeta på varlven. Varorna i butikerna äro af samma beskaffenhet och utbjudes till salu på samma sätt som hemma. Men här upphor likheten och innan han varit många timmar i land, märker han at han är i ett aflägset, sremmande land och i —