Helsingborgs-Posten – 19 december 1862, sida 3

med kompassen i handen, lutad öfver ett sjöfort som låg utbredt på bordet. — Wattuet, sir. Det fer ut fom ffulle wi stöta på grund. — Just hwad jag frukta de, mumlade faptenen dystert; banken ligger rätt frumför oss. — OM ni masie öfwer den? fräågade styr-. mannen oroligt. Ja, eller lägga wåra ben på den, fwaras de kaptenen. Men fom, låt oss gå npp på däck Det är onödigt att fe på fortet längre; wi weta ens dast alltför wäl hwar wi äro. Då de kommo upp, fågo de att sjömannens uppgift war öfwerensstänimande med werkliga förhällandet, rundtomkring hade wattnet detta egna utjeende som tillkånnagifwer sandbotten på föga djup; med en kapplöpares snabbhet flög fartyget, under en massa segel, genom skummet. Besättningen stod på däck i grupper med ängsliga ansigten; förut sågos böljorna skumma och fräsa emot sandbanken; atterut syntes, på mindre än tre mils afstånd, en swår fregatt med S:t Georgs blodröda fors på toppen, hwilken ihärdigt förföljde dem lils som en blodhund på spår. — Jag tror hon har wunnit något på oss sedan wi föllo af, Mir. Midships, sade faptes nen till sin förste styrman. — Något, tror jag; men ide mer än att wi funna undgå henne tills det blir mörkt, då wi lätt kunde smyga oss undan, om icke denna fördömda banken ware, swarade ftyrmans nen med en orolig blick på bränningen. — Jag har aldrig passerat detta grund mer än en gång och då war det med knapp nöd wi gingo öfwer, ehuru det war en liten skonert som ide låg hälften få djupt fom den här. Ens