Helsingborgs-Posten – 28 februari 1862, sida 3

Huro år det med dig, min lilla Henorietie? Den starka rodnadeu försvann och den soregaende blekheten återkom. Du är bestamat sjuk — du svimmar — o, låt oss ga ned i toilettrumm?, sade hon med hjertligt deltagande ton; kom, stod dig mot mig.? a, gå ifrån mig, sade hon med vresig ton, i det hon förde henne undan; jag mår bra — jag skall må bra, sade hon hastigt. Nu kom hennes fastman, fattande hennes hand och förde henne fram till General Ehrenflykt, en man som vi skola laga närmare i betraktande. Vid sexti års ålder, såg han yngre ut an mången vid fyrti. Figuren var smart och ungdomlig, mer låg an hög. En vacker mörk peruk betäckte den kala hjessan; de blå ögonen voro sardeles lifliga, för öfrigt voro dragen icke på något vis anmarkningsvärda. Ett vänligt, fryntligt leende spelade på hans läppar, som, till hälften oppna, visade tvenne friska, oskadade tandrader. ?Min fästmö, får jag nu åran presentera sor onkel — min onkel, General Ehrenflykt.? Generalen betraktade med en kännares blick den unga flickan, som stod framför honom; han hade hort henne beskrifvas som en skönhet, och som hon i afton syntes i en mindre gynsam dager, syntes han öfverraskad. men finnande sig straxt, sade han: i En gammal man får ju begagna sig af de råttigheter, som slägtskapen gifver?, och han vågade sakta föra ena armen kring hennes lif och tryckte en kyss först på hennes panna, sedan på hennes läppar. Den hos alla medfödda qvinliga blygheten