Helsingborgs-Posten – 28 februari 1862, sida 3

föra composilionens eleganta elementer. Dock tror jag detta blifva ölverflödigt, då enhvar opartisk kannare, lättligen finner, att jag, långt ifrån att hafva öfverskridit milt original, tvertom lemnat det på längt håll oupphunnet. — Ar det nu visserligen en gladje att hafva varit en Embetsbroder en reereation, en outsägligt större glädje är det onekligen att hafva funnit nåd infor min lärares och måstares ögon. Honom har nemligen min lilla anrättning smakat som krydda till kosten? och så vederqvickt honom, att han, som hittills endast måst tomma hatets och lidandets kalk?, i glädjen uppstämt en lofsång till Petter Nilssons åra. Skulle jag under sådana omständigheter icke fortsätta, vore jag ju en dåre. Jo, jag vill fortsätta och det endast för Ö. P:s skull och till hans ära. Mitt sista var endast preludierna till den tonmalning, som komma skall. Säsom jag sist påpekade, ha på sednare tider the Filisteer? med then höfvitsmannenom Goliath? i spetsen mättat dödliga hugg mot hans vigda hjessa, och många hafva måhända fruktat, att hans tid som orakel för staden nu lider till sitt slut?; men så skall det icke gå: 0. P. skall lefva, och lefva med åra. Skulle än lungorna och halsen af det förfärliga arbetet under tidernas lopp hafva medlagits så, alt de ej numera förmå göra nöjaktig tjenst, — de äro dock tillräckliga för lifvets uppehäll och, i den mån mina studier hinna fordjupa sig i forntiden, skall Ö. P. lefva upp på nytt i foryngrad gestalt. Och till en borjan lemnar jag nu hans portrält? i miniatyr, sådant han sjelf under de aldra sednaste månaderna tecknat det vid honnörsuppvaktningar hos respektive Tidningar — och personer, hade jag nära sagt; men nej, då hade jag sagt en uppenbar osanning, ty, såsom allom alltför väl kandt är, har för Ö. P. likasom för alla icke — skandaltidningar det enskilda och personliga området varit fridlyst och heligt. Men — kunde någon invända — min kara Petter! Du foljer sjelf icke din ädle? larares fotspår: han har aldrig intrangt på det personliga området for att der i likhet med de moraliska missfoster, som kallas skandaltidningar, smutskasta och till heder och ära lomskt bestjäla fosterlandets ädlaste mån eller i allmänhel sådana som åtnjuta allmän aktning och fortroende, de må nu, dessa insernaliske månghofdade odjur hafva såsom skäl för sitt skällande antingen en annans brott eller ock den anfallne personens, någon gång verklige, dock oftast pådiktade förseelse — din larare har som sagdt, aldrig gålt in på personligheter, men du tvekar ej alt lemna hans porträtt åt offentligheten. Du handlar ju uppenbart i strid med låraren. Du sade det. I viss mening gör jag så, i en annan åter icke. Betänk blott: min pundervisnina är offentlig, läraren offentlig.? I 0. P. får således ingenting sorekomma, som skyr dagsljuset, offentligheten.? Dessutom må du veta, att, då jag talar om en 0. P:s person, så är det den publicistiska organen, jag uppfattar som organisk, som organism, som person, och att jag gjort mig till en pligt att aldrig en hårsmån afrika från det tryckta ordet, der må nu en husar eller någon annan knekt stå bakom