Helsingborgs-Posten – 17 februari 1862, sida 3

svarade Liljefell, Futan under det vi i tysthet prisa Mamsell Carins ol tomma vi våra glas.? Jag tillstär mina synder, yttrade Wallendorff, jag ar i allmänhet ej kyrksam, men finge jag höra hvad jag hort i dag, eller något dylikt, skulle jag hvar söndag fara till kyrkan... det imponerar bra myeket mer att se en grahärsman uppträda som lårare, än moderniserade filosoferande pojkar, som sjelfva behofva lära.? Förstulet såg han på Theophil, hvilken nian att förändra min varsnade det och lnant motte hans blick. De unga flickorna hade med sina tallrickar fiyttat sig in i sormaketl, der äfven Stjernskold och Nordenheim slacit sig ned, och således nådde ej orden, oaktadt den öppna dörren, deras öron, som voro upptagna af den der å bane varande konversalionen. Carin, hvars gulbleka ansigte nu blef rodt som en pion, skyndade sig att infalla: Som vi i Thorsberga gudskelof icke ha någon moderniserad, fllosoferande pojke till lärare, passade denna anmärkning icke in, det skall jag förkunna Konsuln.? Hvad Thorsbergaboerna i dag fått höra?, inföll gamle Zellerman, var vålment, ingenting mer — och jag tackar Gud det mina åhörare vanligen bli hugnade med något battre... min kraft är uttomd — men jag säger som Carl IX profeterande sade om sin store son, Ille saciet. Jag skulle vilja lämpa dessa ord på min unge embetsbroder.? Måtlte vi i det langsta få behålla Herr Prosten, smickrade Wallendorff, som på det hela likvisst ej kunde med hvarken honom eller hans dotter, men när Försynen efter