Helsingborgs-Posten – 17 februari 1862, sida 3

wisserligen är känbar och påkostande, nödgas wi dock underkasta oss densamma och, genom skrifwelsens offentliggörande, bikta oss inför wåra läsare. Skrifwelsen Ipder som följer: M. d. 6 febr. 1861. Min hederlige wän! En djur gråmelje har grivit min hjerta wid anblicken af de gräsliga missöden, som på de sednare dagar drabbat wår gamle gode och genomårlige wän Ö. BB. ljusets och sanningens härold på Sundeis förs tjusande strand. Ått genomgå och uppräfna dem alla binner jag wisst icke denna gäng; ; jag wille endast päpeka några, hwilka äro af den ohyggliga ant, att enhwar frifinnad? man måste owilkorligen beflaga det ädla fanningge wiunct för den otack och smådelse, det röner för sitt sjelfuppoffrande mod att med ljusets och sanningens ffönafte wapen inläta fig i kamp vå Lf och död med allt hwad mörker och logn henr. Men det år nn en gång få, att hwem som i ett tyrautferadr fambhålle wågar böja fin stämma — för det i slafweri och andligt mörker försjunkna jolkets sak owil: korligen warder förföljd od omsider måste söka sin tröst i marwrkronas bländande glans. Trösta dig derföre, du frimodige ande, du ädle kämpe för det heligas seger på jorden. Let icke de belackares pöbeljpräf göra dig motfälld eller nedslagen Må de Filisteers äbäflige Doliath gerna swänga sitt waldiga slagswärd iill hån och trots mot de rätte Jsraelisters fåtaliga skara — war wiss: Tu år den utkorade mans nen, fom skall slunga i hans planert den om icke just flara ften, som skall för alltid tysta munnen på den erkefienden och göra ett slut på bans Ä(skandalösa nigju-elser. Må Belials bäckar brusa — de skola ej nå Dig — tad ware cmriftna religionen, i bwars princip det ligger alt den ene skall upvoffra sig för den andre. Mä den förkastade fonungen Saul gerna efter dig slunga sitt spjut — han skall ej råfa; en ny David fall du ärfwa hang rike och oms sider öfwer alla dina fiender triumfera som för unng, lifsom du länge warit en ljuferå pros fet och fanningens öfwersteprest. Men — jag bar föritrrat mig från ämnet. Min afsigt war att lera upp Dig, Du beskedlige H. Pot, för det Du war nog hård att genom din ar tifel Audiatur et allera pars? lägga sten på S. P:s dessuom nog tunga börda, Du borde ju weta, att man bör wara öfwerheten Unders dänig och att man ingen egen öfweripgelje får bafwa, når en sädan trefaldig auktoritet bjuder. Du borde ju weta, art Ö. P. är wida höjd öjwer de lagar fom gålla för andra dödliga, att han år ofelbar och aldrig i passionens yra en bärsmän afwiker från sanningens strät. Skulle det ån få för of, förblindade, svnas, få år det en spuwilla och grunden ligger bos of, fom ej i likhet med honom öppnat wåra ögon för sanningens ftrålar, få wida wi ej höra till de bjertats försteäabeför bwilfa7fanningen år en förargelse och en galenffav. Och bwad bes beträffar den Sommeliska frågan, år ju nu fols klart bewisadt genom en adelsman od twenne presters ojäfwiga AA att S., alldeles i öfwerensstämmelse med O. P:s egen fans fade och bumana sfrildring år den gryms maste barbar, fom, trots skoskollegiets förFlas ring — medelst ett nyp i örat ånda derbån mifs handlat en skolgosse, att denne nedkommen på skolgärden ide blott fjelf låtfat fig ajswimma, uten afwen få uppskakat fina kamrater, att en