Gotlands läns nya tidning – 18 augusti 1865, sida 3

En skeppsbruten besättnings förfärliga lidanden. Skeppet Naturalist, kapten Hyde, som nyligen anländt till London från Calcutta, medförde dit fem stycken sjömän, de enda qvarlefvande af besättningen på det i Indiska oceanen sjunkna jernfartyget Van Cappellan. De beskrifningar som de räddade gjort öfver den olycklig: besättningens förskräckliga lidanden, under de femton dagar den i en liten båt dref omkring på hafvet, äro hjertslitande. Van Cappellan lemnade Calcutta i början af februari, destinerad till Hull. Allt gick lyckligt och vål till den 16 mars på morgonen, då skeppet öfverfölls af en stormby, och kastades på sidan med sådan haftighet, att dess undergång var gifven. Båtarne sattes ut, och alla gjorde sig redo att lemna skeppet, som sjönk kort derpå, och med det gick till botten kapten, förste styrman, konstapeln, kocken och en matros. De öfriga råddade sig genom att hälla sig fast vid en af de kantrade båtarna, vid kringflytande spiror och dylikt. Robert Hamilton, skeppstimmermannen, berättar de skeppsbrutnas öden på följande sätt: Med stor svårighet vånde vi om den kantrade storbåten, hvarefter vi togo upp alla de här och der kringflytande kamraterna, och lyckades vi äfven fiska upp 3 pumpor, en liten gris och 4 ankor. Ett skepp, som vi hade i sigte, gick ifrån oss och vi lemnades åt vårt öde på det vida hafvet. Till hvarje man utdelades nu en liten bit pumpa, ett stycke rätt flask och en bit anka. Den 17 sägo vi åter ett fartyg; men som det blåste friskt, så voro vi ur stånd att uppnå det. Solen brände mycket och vi hade nästan inga klader att skydda oss med, ty dem hade vi kastat af oss för att rädda våra lif. Vi ledo mycket af brist på vatten, och snart var flasket skämdt, så att vi ej kunde äta det. Flera hajar syntes omkring båten; vi försökte fånga någon af dem, men det lyckades ej. Den 18 blåste en latt bris, solen brande förfärligt; vid middagstiden erhöll hvar man en liten bit pumpa. Vi försökte att fånga en haj på en del af det skamda fläsket, men förgåfves. Den 19 kom och gick, men utan en regndroppe, likaså den 20. Vi badade oupphörligt för att derigenom svalka oss. Den 21 fångade vi en haj och drucko hans blod, hvilket något stillade vår törst, hvarefter vi förtärde en liten bit hajkött och vår dagliga ranson af pumpa. Fyra af mina kamrater, som fortforo att glupskt åta af hajen, blefvo sjuka och dogo om qvallen. D. 22 mulet, med en latt bris. Vi sysselsatte oss med att bereda pytsar och rannor i toftorna, för att kunna tillgodogöra oss det väntade regnet, men dagen förgick och likaså den 23, men utan regn, endast några få droppar. Den 24 klart, med brännande sol. Vi nödgades ouppbörligt bada för att icke försmägta; men det salta vattnet gjorde att skinnet sprack sönder på våra kroppar, och solens hetta blef derigenom ännu plägsammare. En kamrat död. Den 25 regnade det och vi samlade en pyts med vatten, hvaraf vi drucko sparsamt. Den 26 sken soen åter och mångdubblade våra plågor. Denna dag ut