Gotlands läns nya tidning – 18 augusti 1865, sida 3

delades allt hvad som fanns qvar af pumporna, och nu fanns icke det ringaste födoåmne qvar. Vattnet var också slut. Vår belägenhet var fasansfull. Andra styrman dog frampå eftermiddagen. Den 27 voro solstrålarna om möjligt ännu mera brännande, och vi nödgades dricka vår egen urin. Tre af kamraterna dogo under dagens lopp, vi drucko deras blod och åto ett stycke af den enas kropp. Den 28 måste vi äter spisa menniskokött, af ett stycke som vi lemnat föregående dagen. I solnedgången fingo vi sigte på ett skepp; men natten bröt in och vi sågo det ej längre. Hela natten rodde vi i den riktning vi sett fartyget, och dagen derpå, den 29, sågo vi det åter. Himlen var nu mulen. Vid middagstiden dog en matros, Andreas Brinee. Vi drucko hans blod och skuro ett stycke af hans kropp, innan vi kastade honom i hafvet, på det att vi måtte hafva något i reserv, om vi skulle vara nog olyckliga att påföljande natt förlora skeppet ur sigte. När solen gick upp den följande dagen, den 30, sågo vi skeppet komma rätt på oss, och kl. 7,30 f. m. lade vi till vid dess långsida. Det var skeppet Naturalist, från Calcutta till London, som upptog oss. En bland de olyckliga var så svag, att han afled straxt efter det han kom ombord?. Kapten Hyde på Naturalist säger att om de arma varelserna fått försmåkta i tolf timmar till, så hade det varit döden för dem alla. Då de lade till vid fartyget, voro de så hjelplösa att de måste lyftas ombord i kaptenens länstol. Kapten Hydes välvilja för de skeppsbrutna yttrade sig ide ömmaste omsorger, hvilka också kröntes med framgång, ty vid ankomsten till London voro de i det närmaste tillfrisknade från sina svåra lidanden.