Gotlands läns nya tidning – 24 maj 1865, sida 2

om på den tiden hela det Gotländska presterskapet varit så förderfvadt. Då, liksom i alla tider, sedan ett christligt presterskap här uppstått, har detta varit med rätta berömdt och väl kändt för froma, redliga och upplyste medlemmar och corpsen rår ej för, att åtskillige af dess individer gjort sig kände på ett mindre förmånligt sätt. För hvar och en af desse dåliga prester, som vi här skola nämna, skulle man kunna uppräkna tjogtals goda och aktningsvärda. Om vi utur den förste Gotländske Superintendentens bref och andra tryckta eller allmänna handlingar anföra någon liten historiette om en och annan Gotlandsprest, så må densamme stå här för dessa personers räkning, som historierna handla om; men må man akta sig för en så oriktig tydning som skulle dermed åsyftas att vilja kasta någon skugga eller något åtlöje på den vördnadsoch aktningsvärda Corps persone qugestionis hade den oförtjenta hedern att tillhöra. Meningen med historierna är att visa huru föga fruktan desse halsstarrige och tilltagsne individer af Gotländska presterskapet hade för då varande Stiftsstyrelsen och derigenom få kasta en blick in i de tidernas kyrkliga ställningar och förhållanden, för att, genom jemförelsen, lära värdera det goda vi nu hafva, då hvarken Stiftsstyrelserna eller allmänna opinionen skulle tillåta en person, som så betedde sig, att få tillhöra presteståndet. Man må säga hvad man behagar om obehöfligheten af den Espiscopala myndigheten; så har dock densamma verkat och verkar fortfarande mycket godt; men vi vilja nu lemna detta och anföra ett och annat om de 6onde presterk, med hvilka den hederlige Superintendenten Glad, sig till föga glädje, blifvit Öbelad. En af dem var, som Superintendenten sjelf kallar honom, Her Hans y Stenkommel, den lögnere, som beljög mig saa skemelig, ligesom flere gjort haffve, uden skyldt och bröde. Förhållandet med honom var följande: Herr Hans Thomasson, Kyrkoherde i Stenkumla, hade under pågående gudstjenst utur kyrkan utvisat ett illa kändt fruntimmer vid namn Eline och tillropat henne: packa dig ut din djefvul! För detta opassande beteende blef Herr Hans tilltalad inför Capitlet 1574 och detta stötte Hans Vördighet så, att han i sin stolthet genast sade sig ifrån sina socknar, d. v. s. afträdde pastoratet och en annan prest, Paul Knutsson i Wisby, tillförordnades att sköta pastoralvården i Stenkumla. När Hr Hans hunnit lugna sig, fann han, att han dummat sig och ville med allo makt hafva pastoratet igen, men gjordt var gjordt och gjord gerning hafver ingen återvändo. Han for då öfver till Köpenhamn och ingaf till Konungen en suplik, hvaruti han föregifver sig hafva blifvit oskyldigt afsatt från sitt Pastorat och begär att återfå detsamma och — detta är det förunderligaste af historien — Konungen har, utan att inhemta någon förklaring från Superintendenten och Capitlet, befallt, att Hr Hans skulle återfå sitt Pastorat, som han också fick tillbaka S:t-Larsdagen 1576, men dessförinnan måste han inför Capitlet afgifva skriftligt erkännande om att han i sin suplik till Konungen anfört osanningar. Och ändock fick en dylik person sköta pastoralvård! Länge förblef han emellertid icke vid Pastoratet, ty förhållandet mellan honom och pastoratsboarne, som tyckes varit godt före hans afsägande af pastoratet, åtminstone att dömma efter det intyg han af dem erhöll, när han, Dominica Juflyktiga likhet är blott ett verk af min unphetsade