Gotlands läns nya tidning – 24 maj 1865, sida 2

flyktiga likhet är blott ett verk af min upphetsade inbillning, tänkte Robert och for med handen öfver pannan. Sakta satte han sig på en stol bredvid bädden, med blicken fästad på den arme sjuklingens ansigte, som ständigt vexlade uttryck af fasa, smärta och då och då ett sken af lugn, under det att bröstet än oroligt häfde sig, än blef stilla som om litvet hade flyktat. Ofta rörde sig den sjukes läppar som om han talat; men intet ljud hördes, utom de korta andedragen. Gud stå honom bi, och låt honom blifva delaktig af din nåd! bad Robert, och liksom till svar från himmelen trängde sig en stråle från den sjunkande solen fram mellan björkarne och upplyste den sjukes läger. N Det brinner! det brinner! yrade den sjuke och vred sig orolig på bädden, han brinner och lågorna slå tillsammans öfver hans hufvud .. . Men de andra, de oskyldiga! ... O, hvad jag lider!4 Gud, min Gud, hvad hör jag! yttrade Robert och steg darrande upp. Hvem? hvem? svara mig qvinna! .. Robert!.. 0, jag brinner djupt i hjertat!.. Bort du djefvulhon är död säger jag. Skälfvande af fasa hörde Robert den sjukes ord och såg hans förvridna anletsdrag. Han ville fly, men han kunde det icke, hans fötter voro som fastnaglade vid stället, och han kunde ej vända sina ögon från denna syn, som skakade hans varelse i innersta grunden.