Gotlands läns nya tidning – 24 maj 1865, sida 2

stackarn in, och då tyckte jag att jag kunde gå till mitt arbete. tJag vill gå in till honom, och om han sofver skall jag försöka vänta derinne tills han vaknar. Gud välsigne pastorn för det! Den fattige själen behöfver allt höra Herrans milda och förlåtande ord, ty hans samvete är näppeligen som sig bör, om jag får tro hvad han i yrseln pratade om i natt; det var rysliga saker må pastorn veta. Han skall lätta sitt hjerta för mig, och om det så är Herrans vilja att han skall gå hädan, så vill jag bistå honom, att han må gå i frid. Icke utan en inre rysning trädde Robert öfver tröskeln till Annas kammare och tillslöt dörren efter sig. På Eriks egen bädd låg den blinde, ötverhöljd af ett hårtäcke, ofvanpå hvilket den sjukes båda händer hvilade. Han tycktes, noga betraktad, vara en medelålders man; men de djupa fåror, som lidanden och sorger plöjt i hans anlete, gjorde honom vid hastigt påseende mera lik en sextioårig gubbe. Det gråsprängda håret hängde i tofviga lockar ned på de bleka kinderna, der det sammanflöt med det ovårdade skägget, som betäckte nedre delen af ansigtet. Vid första blicken på den sjuke studsade Robert något tillbaka; men ögonblicket derpå smög han sig sakta fram till bädden och lutade sig öfver den sjuke med forskande blick. Dessa drag, har jag ej sett dem förr? ... Min Gud, skulle det vara möjligt? ...O nej!... Denna