Gotlands läns nya tidning – 27 januari 1865, sida 3

synt undantag inträffade. För öfrigt talar berättelsen om menniskohjertats lidelser och svagheter: högmod, försmådd kärlek, afund och hämd och dessa lidelser hafva i alla tider varit driffjädrar till stora verldshändelser, ehuru man ej alltid kan spåra verkningarnas orsaker inom menniskornas bröst. Vi anse således denna af Strelow anförda sägen ganska sannolik, Waldemar Atterdag, till hvilken vi nu komma, regerade i Danmark från 1340 till 1375. Han var en af de verksammaste, djerfvaste oeh driftigaste Konungar Danmark någonsin haft, säkerligen också den listigaste. Att Danmark, som vid hans tillträde till regeringen stod på branten af sin undergång, blef räddadt och åter samladt till ett Rike, har det hans kraft och slughet att tacka för. De första 14 åren af sin regering, 1340—1354, använde han att åter förena Danmarks genom pantsättning afsöndrade provinser; de sednare 21 regeringsåren med att stärka och utvidga sitt åter förenade Rike, särdeles på Sveriges bekostnad, från hvilket han med våld och list tog Skåne, Halland och Blekinge 1360 och, för en kort tid, äfven Öland och Gotland 1361. Ehuru gagnelig hans styrelse var för Danmark och ehuru stort skäl Danske Historieskrifvare hafva att rose ham; så har han dock icke gjort sig älskad ens i Danmark, i anseende till sitt hårda, misstänksamma sinne, sin girighet och sin illistiga karaktär, ja, han har der t. o. m. blifvit. kallad den onde. Naturligtvis är hans minne ännu mindre älskadt utom Danmark och vi Gutar, liksom öfrige Svenskar, hafva ej stort skäl att rose ham, änskönt vi gerna medgifve hans driftighet, hans kraft och slughet. Under hans rastlösa ansträngningar i och för hopsamlandet af Danmarks landskaper och för att åter göra detta Rike mäktigt och fruktadt, var det 2:ne förströelser, som lifvade, uppehöllo och uppmuntrade hans sinne, hvilket eljest skulle tröttnat vid hans ständiga färder, kabaler, intriger och ashandlingar. Dessa förströelser voro kärleken och jagten, på hvilka båda han i högsta måtto var begifven och hvilka båda haft ett betydligt inflytande på hans enskilda lif. Jagten älskade han till den grad att han yttrade det vår Herre kunde behålla sin himmel, blott han fick behålla Gurre skog. Ännu i 2 å 3 århundraden efter hans död trodde Selands allmoge sig höra och se honom om nätterna jaga på Gurre skog och andra sina älsklingsjagtplatser, och denna spökjagt kallades Kong Walmars Jagt. Redan före sitt giftermål med Hertigens af Slesvig, Waldemars, Syster Helvig — ett äktenskap, som hon endast af politiska skäl ingått och som blef ett jordiskt helfvete — hade en skön tärna, som Folkvisorna kalla Zove-lilla, — af stamordet dufa, (dufva) således lilla dufvan — vunnit hans hjerta och bundit detta så vid sig, att, äfven sedan hans lilla dufva dött, — hon lär, på Drottningens tillställning, blifvit qväfd i ett bad under Konungens frånvaro — Waldemar ej ville låta jorda hennes andelösa kropp innan förruttnelsen tvingade dertill; men efter hennes död, som lär timat 1349 eller 1350, sökte Waldemars kärlek andra föremål, sedan han ej längre hade sin lilla dufva, som han höll så troget kär och så omsorgsfullt gömd på sina jagtslott Hjorthsholm i de mörka skogar, som omgåtvo den förtrollande vackra lilla insjön Furesö och Lilla Gurre, beläget i de vidfolk onhhen äta för sjio siell — Gund vet hvad