Gotlands läns nya tidning – 27 januari 1865, sida 3

som oftare händer, barnen vilja ha gården och låta de gamla få nådesmulor, i stället att åtnjuta sin rätt. Således har hela saken sin grund i egennytta, och deraf kommer det sig att undantagen vanligen endast bringa oenighet och förbannelse i gärden, och detta i stället för den välgång som fädernas välsignelse bringar öfver barnen; men den välsignelsen gäller icke, då den kommer från en girig menniska som Petter, eller från en bedragen stackars gubbe, som många andra. Det kom snart i dagen. När ett år gått, vandrade Petter till prest och länsman för att stämma barnen derföre att han ej fick ut efter kontrakt. Der blef gräl och osämja, och guhbens barnbarn, som eljest skulle utgjort hans glädje, hörde från den tid de lärde sig tala intet annat än klagan och förbannelse. Således sade den äldsta flickan, då hon var tre år, till gubben: Det är fasligt hvad J far lefver länge! J kunde rätt ligga Er att dö. Och den minsta, som var två år, kunde icke tala rent, men sade: Gubben är en snålvarg; honom måtte väl den onde snart ta. Allt detta hade de hört af föräldrarna hvarenda dag. Gubben. blef både ledsen och förargad; men det gjorde icke saken bättre. Ingen ville hjelpa honom, ty alla visste att undantaget var för stort och orimligt. Nu fick han lefva på nåder. Barnen blefvo med hvarje år hårdare och elakare mot gubben; ty allt som hans krafter blefvo mindre, fruktade de mindre at honom. Sex år hade gått och då