Gotlands läns nya tidning – 27 januari 1865, sida 3

uNils guldsmed drager till Kongen oc ljufver (ljuger) Den lede Forrzeder oc slemme tjufver, De Guther hafver saa mögit guld, De kunde det icke eigo, Svinen jetter (äta) af Sjöfver (sölfver) Trug, Hustruer spinder med guldthieno. Så lyder berättelsen om huru tanken på att plundra det rika Gotland aldraförst skall blifvit Kung Waldemar ingifven. För vår del finne vi berättelsen ganska sannolik, och den gamla strofen, som Strelow anfört, tyckes oss bestyrka, att något sådant, som sägnen innehåller, måtte tilldragit sig, ty när en sägen blifvit satt på vers och öfvergått till folkvisa, då kan man vara viss om, att tron på sanningen af hvad deruti förmäles, är djupt rotad hos folket. Det är icke derför sagt, att den händelse, folkvisan behandlar, tilldragit sig alldeles så som visan omtalar; men i den sägen här är i fråga, förefaller allt ganska naturligt och i sin ordning, till och med de ord strofen anför, att Nils Guldsmed begagnat, nämnligen att svinen åto ur silfverho och hustrurna spunno på guldtehn, ty härigenom har han på ett högst betecknande sätt antydt huru stort öfverflöd på de ädla metallerna här fanns, och det enda oriktiga är väl, att han anfört såsom ett vanligt bruk här på landet att svinen hade ett så kostbart matfat, hnstrurna en så dyrbar rulle på sina spinnrockar, då det endast undantagsvis i förra fallet någon enda gång inträffat, i sednare fallet i ett eller annat hus brukades. Skålar, fat och bägare af silfver funnos i fordna tider till otrolig mängd uti förnäma och rika hus. Konung Carl 8:e Knutsson i Sverige egde 1400 silfverfat. Hvarför skulle icke en och annan af de rikaste Handlande i Wisby under Hansetiden kunnat egt ett och annat hundradetal? Det är högst troligt, att många bland dem egde det. Icke heller är det otroligt, att det någon gång kunnat inträffa vid ett stort gästabud, då brådska och villervalla råda bland kökspersonalen, att en slamsig kökspiga eller kökspojke råkat sätta ett af dessa många fat med lemningar uti för en liten gris för att få fatet tomt och det kan Nils Guldsmed fått någon reda på, det kan t. ex. hatva händt i hans eget hus. Ätven de aldraförnämaste Fruar, ja Drottningar, Furstinnor och Princessor, nyttjade slända och spinnrock i forntiden. Den husmoder, som ej inhemtat den nyttiga konsten att kunna spinna, hade, efter den tidens enkla begrepp, ej fått en, hvad man nu skulle kalla, passande education och ansågs ej kunna förestå ett hus, der alltid någon måste kunna spinna, vore det ock endast pigorna och der husmodren, så vida hon ville förtjena detta vackra namn, både skulle hafva uppsigt öfver spånaden och sjelf lära sina döttrar spinna. Således sutto om vinterqvällarna äfven rika och förnäma mäns hustrur vid slända eller spinnrock, elter omgifne af surrande spinnrockar. Nog kan det alltid hafva händt, att en och annan förnäm och förmögen fru eller flicka haft sin rocktehn af guld, på en tid, då guld här fanns i öfverflöd. Kanske hade Nils Guldsmed sjelf förfärdigat någon dylik; så att han torde allt haft någon anledning till den skildring at Gutarnes rika tillgång på guld och silfver, som han, enligt den anförda strofen, gjort för Konungen och som, vid första åhörandet, tyckes så öfverdrifven, emedan han framställer såsom allmänt brukligt hvad som blott någon enda gång och såsom ett säll