Gotlands läns nya tidning – 5 januari 1865, sida 3

) Att det inträffat att man sett ett blåaktigt skimmer, liknande en blå, ur hafvet uppstigande låga, visa sig i trakten af Carlsöarne, vet antecknaren af hvad, som hände hans fader på 1820-talet. Han, en fördomsfri och bildad man, trodde aldrig på berättelserna om spöken och syner, skrattade vanligen deråt och blef nästan ond, när någon ville förfäkta dylikt såsom en uppenbarelse ur andeverlden. Isynnerhet tälde han aldrig att barn skulle få vara rädda för spöken eller mörkret. Antecknaren har redan vid 5,6 ars alder fatt ligga ensam i ett rum, stundom ensam i hela huset samt vid 8 å 9 års ålder gå ärenden midt i mörka natten, för att vänja sig att ej vara mörkrädd eller frukta för spöken, hvarjemte också det utgjorde en grundregel i min fars uppfostringssystem, att aldrig Åklema med pojkark — (döttrar hade han inga, så att man ej vet huru han i afseende på dem ärnat gå till väga). En Midsommarsnatt skulle denne fiende till all spöktro från Klintehamn, der han då bodde, resa till Wisby, i följe med en vän, en ännu lefvande aktningsvärd man, som kan intyga sanningen af hvad här omtalas och hade begifvit sig till honom för att invänta skjutsen. Rummet, der de båda vännerna väntande suto, hade ett fönster, från hvilket man hade ntsigt åt den del af hafvet, der Carlsöarne visa sig. Under fönstret stod en Canape, i hvilken de suto och far min Intade sig mot Canapeens gafvel och inslumrade lätt. Ilastigt slog vännen honom på axeln och sade: Vakna S—!4 Far min, som var mycket lätt väckt, vaknade genast och frågade om skjut