Gotlands läns nya tidning – 5 januari 1865, sida 3

som aldrig ville vara med, utan blef hemma. Ja du, en hare hade gerna kunnat springa upp på bordet — inte hade han haft hjerta i sig att döda honom och låta steka honom. — Det är ändå fasligt hvad man kan vara elak och dum: Ar du rädd för krutröken sa jag — inte mente jag så illa, det vet nog Gud på yttersta dagen och Sankt Pehr med; — men... — Nå tala om. Gubben Sköld såg upp och en stor, stor tår darrade i hans ögon. — Inte att tala om — inte — inte. — Det gör inte mig bättre om du talar om hur det var, hviskade han till mig — tala om ingenting — jag skall ingenting siga. — Det var detta, som grep mig och ser du mor! så gick jag från alltihop och kom hitopp och ett år derefter var jag rekryt vid regementet; ty kapten Nordendal sade: Du är en tät pojke, bredaxlad och stark och så kan du handtera bössa sa han, och derför skall du heta Sköld efter gamle korpral Sköld som stupade vid Leiprig så han. Jo det sa han. — Du har ditt, jag har mitt, tillade han och suckade. Dylika små episoder förekomma ej så ofta; ty merendels höll sig gubben Sköld rak; men någon gång trängde der minnen fram, som aggat på hans hjerta och då behöfde han en vän och förtrogen. Då var gumman så bra att ha med både sina förebråclser och sin tröst. Just sådan hon stod och gick här i verlden.