Gotlands läns nya tidning – 27 oktober 1864, sida 2

Sådan var den enkla berättelsen Arne Thorsson hörde. Han drog en djup suck af deltagande, tog fram ur bröstfickan sin väl späckade plånbok och sade till fru Möller, att så mycket af dess innehåll, som hon någonsin önskade, stode till hennes förfogande. Men en idel blygselrodnad höljde härvid de håda fruntimrens anleten och modren yttrade, i höflig, men bestämd ton: sUnge herre!.. vi se att ni har ett ädelt hjerta; men behåll era pengar och bed Gud för oss arma, att vår nöd ej måtte gå ända derhän, attvi nödgas taga allmosor. Såsom sådana trodde jag ej att mitt anbud skulle ansesk, sade Arne och stoppade åter ned plånboken, både förlägen och litet stött, hvarefter han tog sin hatt, bugade sig stum och lemnade hastigt rummet. Men, kommen ut på gatan besinnade han att han burit sig mindre grannlaga åt, och att fru Möller hade haft rätt att svara honom som hon gjorde. Hon hade en skön dotter och han var en ung ma..... Icke kunde hon känna hans ärliga hjerta: hon kunde ju tro, att hans afsigter voro mindre goda. Studenterna firades ännu ett par dagar i Upsala, med sånger och tal, hurrarop, skålar och blomsterkastning, hvarefter det bar af till Stockholm, der ett dylikt skådespel uppfördes, från början till slut, ehuru icke med samma lif och nerv, som i den eviga ungdomens stad. Ändtligen redde de sig till att fara hemåt, hvar och en till sitt, hvarvid