Gotlands läns nya tidning – 1 september 1864, sida 2

ter emot den make hon svurit kärlek och tro, lemnande åt Gud omsorgen för kommande dagar. III. Väl tretio år hade förflutit sedan dessa båda hustaflor framställdes, Gustaf och Hulda var nu ett ärevördigt gammalt par med snö i lockarne, men i deras hjertan var det som förut, sommarsol och blommor. Af den lilla älsklingen, kring hvilken Hulda en gång vid vår berättelses början svepte vaggtäcket, hade nu blifvit en lång, ståtlig militär, som ärligen kom med sin unga hustru och två små söner att hälsa på farföräldrarne. Det var en glädje och ett stoj och de små piltarne, utstyrda med trekantiga pappershattar, ett miisterprof af farmors hand, redo omkring i rummet på alnen och eldgaffeln så det stod herrliga till. Pappa och mamma försökte väl att tysta dem, men dels var detta i och för sig sjelf en svär, en nistan olöslig uppgift, dels sade farmor med sitt innerligt milda leende: åh, låt de små lällask, och när farmor hade sagt det, då var det säkert att det fick ske. Lilla Bertha hade nu i fjorton år varit doktor Manners lyckliga maka (anmärkes att doktorn andra gången friat sjelf) och deras båda döttrar, Hulda och Elise, voro de mest intagande man kunde se. Moster Agnes, en fryntlig gammal mamsell om fem och tretio, hade blifvit qvar i hemmet, der hon var de gamles glädje och de