Gotlands läns nya tidning – 12 november 1863, sida 2

ämnar hon säga? Ack, hon betänker icke, att hon bryter med det häfdvunna bruket om hon öppnar för honom hela sitt hjerta! Ilennes stånd i samhället, hennes rikedom inge dock mod; hon kan oinskränkt följa sin inre röst: den hon förtror sig åt har ju genomgått lidandets skola, han är en främling — skulle hon icke våga att i dubbelt mått intressera sig för honom? Ilans egenskaper, hans talanger ha förlänat honom ett värde helt olika hennes kusins. Denne har alltid varit henne likgiltig, endast den förre har lyckats göra intryck på hennes själ. Det kostar henne visserligen strid att tillstå för honom sina känslor, men hon älskar ack, det var i sjelfva verket hennes första kärlek! — och hon besluter att bryta en tystnad som kunde göra båda olyckliga. Ni reser då verkligen ifrån oss inom kort? började hon med en viss darrning i rösten; säg, att ni icke reser! Jag måste detta ju! Måste! Uttala ej detta ord — o, min Gud, min Gud! — och Elin stödde sina darrande händer mot marken. Finnes något annat öfrigt? Skulle jag ej omfatta ett tillfälle så sällan erbjudet, för att en gång återvända! Elin föll i tårar och lät hufvudet sjunka ned mot hans skuldra. Hvarför gråter ni? frågade han ömt, under det han förde hennes hand till sina läppar. Hon drog undan handen och sade: