Gotlands läns nya tidning – 12 november 1863, sida 2

och hwem har warit en oegennyttigare hjelpare i menige mans mångfaldiga enskilda och offentliga angelägenheter, i hwilka folket just nu under den nya sjelfstyrelsen börjar sakna det faderliga rådet och den ledande handen? Har wår allmoge hittills Haft all denna hjelp af fine längs män, focenftämmo-ffrifare, oftuderade bondadvokater eller upplädde halfherrar? Kanske någongång, men ingalunda alltid. Gustaf Adolf den store, fom wäl war en fan ningens kämpe och folkets wän, sade ju, att presterna äro Landets tribuni plebis efter rätte folkledare. Nej, nej, låtom oss wara stränge i wåra fordringar på wåra prefter och ej tåla någon rent af dålig ibland dem, enär de förbundit fig att i allt godt wara en före syn för of, men låtom oss alldrig wara orättwisa mot dem, ty ganska många af dem äro Landets yppersta, och de äro menniskor de fom wi. Desutom skola wi ej blott af presterna fordra allt för samhällets andliga helfa, ty i hwarje embete och samfundsställning finns en andlig Kärna att bewara och utweckla, och i wiss mån är hwarenda menniska preft, skepparen ombord, bonden mid plos gen, husfadren i sitt hem, officeren för sitt manskap, domaren, ja föpmannen och alla. Och skulle ej denna ands liga kärna finnas i hwarje menffligt förhållande, då wore detta blott någonting djuriskt, eländigt och endaft tillfommet för en lumpen egennytta eller fåfänga. Nej, detta andliga presterskap är af Gud uppdraget åt oss alla, ej blott åt de wigde presterna. — Men låtom oss ides prester nu också betrakta wårt eget förhållande och se till om wi alltid utöfwat detta andliga presterskap, fom merts ligen finns i hwarje embete och samhällsställning, eller om wi derwid blott hafwa nöjt oss med att endast i det yttre, fåfom man säger, hafwa gjort mår pligt; ty lika litet som man är prest dermed att man kastar jord på ett lik eller öfer matten på ett barn, lika litet är man i högre och religiöft-famhällig mening t. er. landtmätare om man blott mäter of ett jordland, efter officer dermed att man ropar: på arel gewär samt påminner om att tummen skall hållas på skrufwen, eller skolkarl för det man för fina lärjungar upprepar den föresatta utan lexan, o. s. w. Jngalunda; ty frågan — jemförd med de stora fordringar man gör på presterna — är här ide blott om det yttre, handtwerksmessiga, jordiska i wåra åligganden i hwad läge fom helst, utan om det inre, hö gre, sedliga och kristliga, fom wi alle böra uppehålla och utweckla i alla wåra wärf och i alla förhållanden. Oh fe wi, såsom wi oc böra, wårt samhällslif från denna allmänneligare högre eller andligt mensklige fyns punkt, då finna wi säkert inom oss sjelfwe att wi alle äro utan berömmelse, swage mennifkor, syndare och store stackare och att wi, den ene som den andra, ingalunda hunnit fulllomlighetens spets i något afseende, utan blott mäktat uträtta ganska litet eller intet af det fom är utaf mwertligt eller högre wärde, fastän wi måhända ganska riktigt i det Yttre inför werldens skumma ögon, fom man brukar föga, gjort wår pligt. (Forts.) sssAns5snLe?v