Gotlands läns nya tidning – 3 september 1863, sida 3

Men i mörkret hade hon icke sett barnets hulda engladrag. IIon hade icke sett dess sköna, bedjande, om förskoning bönfallande ögon. Hvem kan motstå ett barns bön, då det befinner sig i dödsångest? Visst icke en moder, aldrig, aldrig! Men såg hon icke oaktadt mörkret sitt barns drag, dess bönfallande ögon? Måste icke modershjertat se dem äfven i det djupaste, det svartaste mörker? 0, det var väl en annan glöd, än blotta ångesten, som brände i hennes hjerta! Hon hade inkastat barnet i ett mörkt, trångt rum, hvari en stor kamin befann sig En plötslig förskräckelse hade förstummat barnet. Det jemrade sig endast ännu. — Då du blir alldeles tyst, skall du få komma ut igen, sade hon. Barnet jemrade sig ännu. Hon öfvergaf det. Hon öfvergaf det, för att återvända till det rum, hvarest hennes älskare väntade henne! Hon lemnade dock dörren till sängkammaren öppen, så att hon skulle kunna höra barnet! Ilon lyssnade visserligen ännu en gång efter detsamma, innan hon öfverskred tröskeln till sitt rum. Men sedan? Dock nej! Hon återvände till salongen med bättre känslor, med ädlare föresatser. Den unge officeren hade väntat henne med otålighet. Han ville trycka henne i sin famn.