Gotlands läns nya tidning – 3 september 1863, sida 3

Han förutsåg, att efter hans död slulle för döttrarna ide an nat atersta, än att förförja fig sjelfwa med hwad de hade lärt. — Ett sorgligt öde att ha döttrar, fade Carron till fig fielf; de kunna i bälta fall endast blifwa guvernanter; men om de äjwen passa dertill, hwilket ej är sa säkert, sa hafwa de framför fig ett helt lif beroende af andra. Men hwarföre skulle jag ide kunna uppfostra flickorna liksom de woro gossar? Hwarföre icke lata lära dem nagot förnuftigt? Carron kallade sina fyra döttrar in till sig. Fru Carron, helt öfwerraskad af en dylit allmän kallelje, infann sig äfwen, för att få Del af hwad fom war a särde. Fabrikör Carron fragade fina flickor, om de ej skulle wara hågade att lära fig något yrke, i stället för att halla pa med flera sprak, fom de ända aldrig ffulle hinna att blifwa riktigt hemma uti, eller musik, hwarför de alla saknade anlag. Wid detta förslag stirrade modren och döttrarna på honom, likasom de fruktat att han mistat förstandet. — Hwad i Guds namn säger du? utropade frun förskräckt. — Pappa kan wäl aldrig mena allwarsamt? utlät sig den äldsta dottern, en wacker flicka på 17 ar, — pappa kan omöjligt wilja, att wi flickor skola befatta oss med simpla handtwerk, pass sande för grofwa karlhänder? Carron sökte att för hustru och barn göra begripligt, att han endast assage de sednares framtida wäl; men om han talat Ava biffa, hade de ide kunnat hafwa swarare att begripa honom, än fallet nu war. Modren gret och förklarade, att om ej döttrarna fingo lära fig främmande sprak, spela, sjunga, danfa och rita, få ffulle hon sörja fig till döds och betrakta fin man fom den onaturligaste bland fäder. De bada äldsta flickorna greto äfwen, liksom det warit fråga om nagon stor ohjelplig olycka, och den ena sade, att om fadren sa djupt wille förnedra dem, skulle aldrig nagon hederlig karl wilja hafva dem. Hwem skulle wäl kunna gifta fig med en få dan der handtwerfar-qwinna, hwilken trampade all qwinlighet under fötterna. Carron lemnade i wredesmod rummet. Modren omfamna de fina stackars barn och utgöt fig i en bitter klagan öfwer de fria och opassande ufigter fadren yttrat. De twa yngsta, Anna och Märta, den ena 13, den andra 12 år, hade likwäl förblifwit lugna, under den allmänna uppftandelsen. De hade ännu ide hunnit insupa nägra fördomar, hinderliga mot hwarje förbättring i qwinnans samhällsställning. De gingo ocksa in till fadren och bado honom, att få une derwisning i något annat än de wanliga fruntimmerskunskaperna. Den yngsta önskade sig lära bokföring, emedan hon war särdeles road af att räkna. Märta deremot wisade bestämda anlag för teckna och war derjemte mycket händig, hwilket gjorde, att fadren satte henne i lära hos en bildhuggare. Sedan de sma flickorna, i trots af moderns afsky och fyftrar: nas han, egnat fig ät en rent praktisk underwisning, hwilken tik wäl icke undanträngde en allmän bildning, blefwo de behandlade med köld af de sina, ja nästan med förakt bade inom och utom familjen. Man kallade dem för pojfarna, och frågade dem om de ej äfwen skulle Hoppa hage, spela kronwägg, m. m. Alla deras barndomswänner undflydde dem, emedan mödrar: na ansago Anna och Märta sasom utgörande ett farligt sällskap för deras sedliga flickor. Emedlertid uppmuntrades de dagligen af fadern, och wäxte sålunda upp från barn till jungfrur; och da de bada äldsta för: drefwo tiden med att mwirfa, brodera och lata fadren föda och kläda fig, utan att de tänkte på framtiden, arbetade de bada yngsta. Anna war nu fadrens bokhallare, och uppbar samma lön, som förut gifwits en sadan. Märta hade lärt ut som bildhuggare, och arbetade för egen räkning. Så stodo sakerna, då fadern åter gjorde en stor förlust, hwilken hade alla möjliga inskränkningar till följd. Carron lät sina äldsta döttrar första, att de maste ut i werlden för att med sina talanger söka skaffa sin bergning, den han icke längre kunde skänka dem i hemmet. Detta ansågo de unga damerna för den högsta orättwisa, och i sitt blinda oförstand läto de fadern första, att det war hans pligt att försörja dem. Under dessa yttre och inre motgångar dog Carron, och lem nade efter fig den skuldsatta fabriken och alldeles inga tillgångar. Der stod nu modren med sina fint bildade döttrar, oförmögna att reda fig, och förtwiflande öfwer fin fattigdom. När kreditorerna kommo, mille enkan och de äldre flickorna uppgöra liqwiderna genom en konkurs. Men Anna förklarade, att hon ämnade öfwertaga sin fars rörelse, så wida hans fordringsägare bewiljade henne 3 ars anstånd med betalandet af hans skulder. Modern och de äldre systrarna förklarade Anna för wanwettig, och sökte afrada henne på grund af att hon war omyndig. — När jag i höstas fyllde 21 är, bestyrde pappa om att jag blef myndig, swarade Anna. Den unga flickan sammankallade fin fars kreditorer och bes gärde af dem tre ars anstand, samt förklarade sig wilja öfwertaga